Den 15 april 2010 lanserades transformering.se och nu kan vi fira hela 10 år av stöd och information kring transfrågor! Vi är så glada och stolta över att vår verksamhet har fått finnas kvar under alla de här åren.

Vi gjorde en kort film för sociala medier så att fler kan ta del av vår historia. De fantastiska illustrationerna i filmen och på vår hemsida är gjorda av illustratören och inspiratören C. Kåberg, som var med och gjorde bilder till projektet redan från starten.

Klicka här för att se filmen på vår Facebook-sida!

 

 
I december bytte vi mejladress! Ny adress är info@transformering.se.  

Vi kände att det var dags med en ny adress eftersom Transformering drivs gemensamt av RFSL och RFSL Ungdom sedan några år tillbaka. Den gamla adressen hade namnet RFSL Ungdom i sig, och vi märkte att en del personer över 30 år trodde att en inte kunde mejla med oss. Vi hoppas därför att den nya adressen gör att ännu fler personer mejlar oss, oavsett vilken ålder du har.

Precis som tidigare är det här en mejl dit du som är transperson eller som funderar kring din könsidentitet kan vända dig för information och stöd. Även närstående och yrkesverksamma är välkomna att mejla. Vi som svarar är sakkunniga i transfrågor på RFSL och RFSL Ungdom. Vanliga ämnen är mående, frågor om könsbekräftande vård, effekter av hormonbehandling, komma ut som transperson eller om relationer. Vi får också många mejl med praktiska frågor, som var en kan köpa binders eller hur en gör för att byta namn. Många närstående undrar hur en kan vara ett bra stöd eller hantera andra närstående som inte är alls förstående. 
Självklart kan du som mejlar oss vara anonym.
 
Vi kollar fortfarande den andra mejladressen regelbundet så om du mejlat till den har vi absolut fått det. Eftersom vi haft vinterstängt på mejlen har vi en hel del mejl att gå igenom, så svar kan dröja lite längre än vanligt. Annars brukar vi försöka svara inom 48 h på vardagar.
 
Välkommen att mejla oss dina frågor!
 
 
 
 

Uppdatering, november 2020: I maj 2020 fällde Granskningsnämnden för radio och tv Uppdrag Gransknings första reportage om vården för unga transpersoner. Nämnden slog fast att programmet stred mot den bestämmelse om respekt för privatlivet som gäller för radio och tv. Ett hundratal personer anmälde programmet till Granskningsnämnden. En av dem var en person vars förälder framträdde med sitt namn i programmet och pratade om personen. Att personen därmed kunde identifieras, och att uppgifter om personens kontakt med den könsbekräftande vården framkom i detalj i programmet, var anledning till att programmet fälldes.

  

Idag (den 3 april 2019) sänder Uppdrag Granskning ett reportage om vården för unga transpersoner. Programmet handlar om ökningen av unga som uppsöker vård för könsdysfori. Reportaget lyfter fram personer som detransitionerat (ångrat sin könsbekräftande vård) och föräldrar som är kritiska till vården.

RFSL och RFSL Ungdom håller med om att den könsbekräftande vården behöver granskas och förbättras, och att det behövs mer forskning kring varför antalet personer som söker vård ökar. Men Uppdrag Granskning har valt en väldigt förenklande vinkling på sitt program. Programmet visar bara personer som är skeptiska till vården. Det finns inga berättelser från personer som mår bättre av sin vård eller som mår dåligt av bristande tillgång på vård. Det saknas även berättelser från alla föräldrar som kan intyga hur viktig och omfattande vården är.

Reportaget kan upplevas som förvirrande eftersom det ofta är oklart om det pratas om antalet remisser eller om antalet faktiska diagnoser, om unga eller om vuxna, och om Sverige eller om andra länder. RFSL Ungdom och RFSL vill därför sprida saklig information.

För dig som vill ha mer fakta har vi tagit fram en pdf som du hittar här. I den kan du läsa mer om könsbekräftande vård, statistik, ånger, förändringar över tid, ROGD med mera med fokus på svenska förhållanden.

Vi vill också passa på att påminna om vår stöd- och infomejl som riktar sig till transpersoner i alla åldrar. Vi finns på info@transformering.se. Där tar vi även emot frågor från närstående och professionella. Även du som har funderingar kring din könsidentitet eller som har detransitionerat är väldigt välkommen att mejla med oss.

Tillägg, november 2020: Den här texten skrevs i samband med att lagen om ersättning till tvångssteriliserade skulle börja gälla. Lagen gällde fram till den 1 maj 2020, och det är inte längre möjligt att ansöka om ersättning. Tills vidare har vi texten kvar på sidan eftersom lagen innebar en stor framgång för transpersoners rättigheter, och det tycker vi är viktigt att synliggöra och informera om.

 

25 april höll Kammarkollegiet en pressträff om den statliga ersättningen till personer som fått sitt juridiska kön fastställt enligt den gamla könstillhörighetslagen. Kammarkollegiet har tagit hjälp av RFSL, RFSL Ungdom och FPES för att ta fram information om ersättningen, och den informationen kommer att finnas tillgänglig på Kammarkollegiets hemsida nästa vecka. Till dess kommer lite mer information om ersättningen här!

Vad har hänt?

1 juli 1972 fick Sverige en könstillhörighetslag, lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Det var enligt den lagen som transpersoner och personer med intersexvariationer kunde byta juridiskt kön (det som juridiskt kallas för fastställande av könstillhörighet).

Mellan 1 juli 1972 och 30 juni 2013 fanns det ett krav i könstillhörighetslagen att man skulle vara steril eller av annan anledning sakna fortplantningsförmåga för att kunna få rätt juridiskt kön fastställt. Det kravet gällde bara för transpersoner som identifierade sig och levde som antingen man eller kvinna, alltså för transsexuella personer och personer som fått diagnosen transsexualism. Kravet innebar att många transpersoner och personer med transerfarenhet blev steriliserade mot sin vilja, att man blev tvångssteriliserad. Man fick inte heller ha könsceller sparade. Man räknar med att ungefär 960 personer bytte juridiskt kön medan det här lagkravet gällde.

Vad händer nu?

Riksdagen har beslutat att den som ansökt om att byta juridiskt kön medan kravet på sterilitet gällde, alltså mellan 1 juli 1972 och 30 juni 2013, kan ha rätt till en ersättning på 225 000 kronor. Det är Kammarkollegiet som tar emot ansökningarna om ersättning. En blankett för att ansöka om ersättning kommer att finnas på Kammarkollegiets hemsida från och med 1 maj 2018. Det kommer att gå att ansöka om ersättningen från 1 maj 2018 till 1 maj 2020, eftersom lagen om ersättning är en tillfällig lag.

Vem kan ansöka om ersättning?

Man kan ansöka om ersättning om man ansökt om att byta juridiskt kön någon gång mellan 1 juli 1972 och 30 juni 2013. Ens ansökan om byte av juridiskt kön ska också ha blivit godkänd, men det är datumet då man ansökte som spelar roll. Även om ens ansökan om byte av juridiskt kön blivit godkänd efter 30 juni 2013 kan man ansöka om ersättningen.  

Hur kommer ansökan att gå till?

– Tanken är att ansökningsförfarandet ska vara så lätt som möjligt. Det kommer att vara ett papper, där man anger sitt nuvarande namn och personnummer och som man skriver under. Med sin underskrift ger man Kammarkollegiet tillstånd att söka efter den information som behövs för att avgöra om man kan få ersättning, säger Erland Törngren som är enhetschef på Kammarkollegiets försäkringsavdelning, där ansökningarna kommer att tas emot.

Man behöver inte ha sparat de papper man fick från Socialstyrelsens Rättsliga råd eller från Skatteverket i samband med att man bytte juridiskt kön, eller ta fram de handlingarna själv. I och med att man skriver under ansökan om ersättning ger man sin tillåtelse till Kammarkollegiet att ta fram de handlingarna från antingen Skatteverket, Socialstyrelsen eller i några fall Riksarkivet.

Kammarkollegiet kommer inte att ta in någon medicinsk dokumentation, som journaler, eller bevis på att man genomgått någon operation eller varit steril i samband med att man bytt juridiskt kön. Det som är relevant för att kunna få ersättning är vilket datum man skickat in ansökan om att byta juridiskt kön, och att man sedan fått den ansökan godkänd.

Alla uppgifter i samband med ersättningsansökningarna kommer att vara sekretessbelagda. Många som har bytt juridiskt kön har också skyddade personuppgifter. Det är Kammarkollegiet vana vid att personer har.

Kammarkollegiet kommer att behandla ansökningarna om ersättning så snabbt som möjligt. En normal handläggningstid är 2–4 veckor, men det kan ta längre tid om många ansökningar kommer in samtidigt.

– Det är viktigt för oss att hitta så många som möjligt av dem som kan ha rätt till ersättning, säger Erland Törngren. Så hjälp oss gärna att sprida informationen om ersättningen!

Tillägg, november 2020: Den elfte versionen av ICD (ICD-11) presenterades av Världshälsoorganisationen WHO i maj 2018. I maj 2019 uttalade alla länder som är medlemmar i WHO, däribland Sverige, sitt stöd för ICD-11. Socialstyrelsen, som ansvarar för den svenska översättningen av diagnosmanualen, arbetar nu med en tidplan för när ICD-11 officiellt kan börja användas fullt ut i vården i Sverige. Men de nya diagnoskategorierna för könsdysfori har redan nu börjat inverka på hur vården i Sverige ser på vårdområdet könsdysfori, och vi på RFSL och RFSL Ungdom arbetar vidare för att könsdysfori inte längre ska ses som en sjukdom, utan som ett behov av viss typ av behandling.

 

RFSL och RFSL Ungdom får just nu många frågor kring diagnoser och diagnoskoder kopplat till könsdysfori och könsbekräftande vård. Är trans en diagnos? Varför? Spelar det någon roll om diagnoskoden läggs i ett annat kapitel i ICD-10? Hur kommer den könsbekräftande vården i Sverige att påverkas? När kommer förändringar att ske? I denna FAQ reder vi ut vad som gäller idag och vad som diskuteras inför framtiden. 

Vad har hänt?

Idag finns olika medicinska definitioner för könsdysfori, alltså det lidande som kan uppstå då det tilldelade könet inte matchar ens könsidentitet. De diagnoskategorier för könsdysfori som finns i ICD-10 (mer om ICD-10 nedan) är transsexualism, andra specificerade könsidentitetsstörningar samt könsidentitetsstörning, ospecificerad. En könsdysforidiagnos krävs för att få tillgång till den könsbekräftande vård som är livsviktig för många transpersoner. Men det är alltså inte könsidentiteten eller att man är trans som diagnostiseras, utan könsdysforin. Alla transpersoner har inte könsdysfori.

Världshälsoorganisationen (WHO) ger ut en internationell klassifikation, ICD (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems). De flesta länder i världen använder ICD för att dokumentera olika diagnoser. Alla diagnoser har en kod i ICD, en så kallad diagnoskod, och de delas in i olika kapitel. Exempelvis finns det ett kapitel om hjärtsjukdomar och ett annat kapitel om psykiska sjukdomar och tillstånd som man kan behöva vård för. Nya utgåvor kommer med jämna mellanrum och mindre uppdateringar sker årligen. Den aktuella versionen är den tionde i ordningen och heter därför ICD-10. Man räknar med att nästa internationella utgåva kommer under 2018. Den kommer då att heta ICD-11. 

Diagnoskoderna för könsdysfori ligger i ICD-10 i psykiatrikapitlet. I ICD-11 är förslaget att diagnoskoderna för könsdysfori istället ska ligga i ett kapitel om sexuell hälsa. Namnförslaget på diagnoskoden är Gender Incongruence (etablerad svensk översättning saknas i dagsläget). Om detta förslag går igenom kommer könsdysforidiagnoserna inte längre att vara placerade i psykiatrikapitlet. Förslaget till ICD-11 har arbetats fram under cirka 8 års tid och är framtaget tillsammans med professionella i transvården och internationella transorganisationer. Man har i framtagandet av den nya diagnosen vägt för- och nackdelar med en diagnoskod i klassifikationen överhuvudtaget. Det har också funnits starka önskemål om att diagnoskoden inte skulle ligga i just psykiatrikapitlet, men de som deltagit i arbetet har kommit fram till att det behöver vara en diagnoskod för att säkra tillgång till vård för de som behöver det. I oktober 2016 beslutade WHOs kommitté som arbetar med uppdateringen av ICD-10 därför att flytta de transrelaterade diagnoskoderna. 

Förslaget var att flytta diagnoskoderna från kapitlet om psykiska sjukdomar och tillstånd, kapitel F, och istället lägga dem i det så kallade Z-kapitlet som innehåller ”faktorer av betydelse för hälsotillståndet och för kontakter med hälso- och sjukvården”. Detta var ett beslut som varken var förankrat inom transvården eller transrörelsen och det fick skarp kritik. WHO har nu tagit tillbaka sitt förslag och kommer inte att flytta diagnoskoderna till Z-kapitlet. 

Målet med flytten var att motverka bilden av att trans är en psykisk sjukdom, men WHO tog till sig av kritiken att just Z-kapitlet förmodligen inte var ett bra alternativ. Risken med att flytta könsdysforidiagnoserna till Z-kapitlet är att tillgången till könsbekräftande vård kan komma att begränsas när olika länder använder klassifikationen på olika sätt. 

Vad är en diagnos?

Att hälso- och sjukvården ställer en diagnos innebär alltså att man identifierar och benämner ett tillstånd, en hälsorisk, en sjukdom eller en skada som gör att en person kan behöva hjälp från vården. En diagnos innebär också att vården vet vilken typ av behandling som kan hjälpa för det tillståndet. När en diagnos ställts kan man ta beslut om olika behandlingsvägar. Enligt den svenska patientlagen ska behandling så långt som det är möjligt planeras av vårdgivare och vårdtagare (patient) tillsammans. Diagnoskoden är den kod som, utifrån diagnosen, skrivs in i ens journal och används till exempel för statistik.

För att kunna identifiera en del tillstånd som en person kan behöva hjälp med behöver vården göra en utredning. Det gäller till exempel inom psykiatrin, där kompetensen för vård vid könsdysfori (som också kan kallas transvård/könsbekräftande vård/könskorrigerande vård) i dag finns och där man kan göra en könsutredning/könsidentitetsutredning. 

Socialstyrelsen är den myndighet som bland annat utfärdar legitimationer till vårdpersonal i Sverige och utvärderar och följer upp hur vården fungerar. Socialstyrelsen tar också fram den svenska versionen av ICD.

År 2015 gav Socialstyrelsen ut rekommendationer för hur vård vid könsdysfori bör se ut i Sverige. I de rekommendationerna står det också att en diagnos inte behöver vara en sjukdom. Däremot visar en diagnos att det kan finnas ett vårdbehov, till exempel att en person med en könsdysforidiagnos har behov av någon form av könsbekräftande vård. 

”Vid könsdysfori beror vårdbehovet på det lidande som följer av en uttalad brist på samstämmighet mellan kroppen och könsidentiteten”, skriver Socialstyrelsen. 

(Källa: God vård av barn och ungdomar med könsdysfori: nationellt kunskapsstöd, Socialstyrelsen 2015, God vård av vuxna med könsdysfori: nationellt kunskapsstöd, Socialstyrelsen 2015)

Varför behöver man en diagnos för att få könsbekräftande vård?

I Sverige ligger diagnoser till grund för många olika typer av behandling inom hälso- och sjukvården. En anledning till det är att den allmänna vården i Sverige till största delen är statligt finansierad. Om du är folkbokförd i Sverige och är vårdtagare betalar bara en mindre del av vad vårdbesök, läkemedel och operationer egentligen kostar. Det gäller även för könsbekräftande vård.

I andra länder ser vårdsystemet ut på andra sätt. Där kan det vara enklare att få tillgång till exempelvis hormonbehandling, men i gengäld behöver vårdtagaren betala hela kostnaden själv. Det gör att transvård blir en fråga om privatekonomi, och tillgången till den livsviktiga vården blir väldigt ojämlik.

Många undrar varför könsutredningar ofta tar lång tid. Långa utredningstider handlar framför allt om noggrannhet och kvalitetssäkring. Inte minst om att se till att risken för felbehandling är så liten som möjligt, eftersom felbehandling både innebär ett lidande för individen och att vården för hela gruppen patienter med könsdysfori i värsta fall skulle kunna ifrågasättas. Antalet fall i Sverige där vårdtagare ångrar att de genomgått könsbekräftande behandling är mycket lågt, och antalet har minskat mycket med tiden. Av de som ändrat juridiskt kön under åren 2001-2010 är det endast en person som ansökt om att få tillbaka sitt ursprungliga juridiska kön. Tittar vi på perioden 1960-2010 är det totalt 15 personer (eller 2,2 procent) som ansökt om att ändra tillbaka till sitt ursprungliga juridiska kön. (Källa: God vård av vuxna med könsdysfori: nationellt kunskapsstöd, Socialstyrelsen 2015, s 13) Sedan 2010 har mycket hänt med den svenska transvården, bland annat har det kommit nationella rekommendationer i form av kunskapsstöd från Socialstyrelsen.

Könsutredningar handlar inte heller om att ta reda på vilket kön någon har, alltså hur personens könsidentitet ser ut. Utredningen handlar istället om att ta reda på vilket vårdbehov personen har och om könsbekräftande behandlingar är det bästa sättet att tillgodose det behovet.

Vad kan konsekvenserna bli av att könsdysfori inte längre sorteras in under de psykiatriska diagnoserna?  

Att könsdysforidiagnoserna i nästa version av ICD inte längre kommer att klassificeras bland de psykiatriska diagnoserna kan förhoppningsvis bidra till att minska stigmatiseringen av transpersoner. Det organiserade arbetet med att minska stigmatiseringen av psykiatriska diagnoser, ett arbete som pågått i mer än tio år, hjälper också till.

Om utvecklingen skulle gå åt ett helt annat – och i dagsläget inte alls troligt – håll och könsdysforidiagnoserna helt skulle strykas ur ICD, skulle följderna bli katastrofala. Många typer av könsbekräftande vård skulle bli svåra eller omöjliga att få tillgång till i Sverige och många andra länder, och den psykiska ohälsan hos gruppen transpersoner skulle med största sannolikhet öka. Könsdysfori måste kunna diagnostiseras för att transvård ska vara tillgänglig och för att vi ska kunna arbeta för att den ska bli ännu mer tillgänglig för alla som behöver den. 

Vad kommer hända nu? 

Under flera års tid har internationella organisationer som Transgender Europe (TGEU), World Professional Association for Transgender Health (WPATH) och Global Action for Trans Equality (GATE) jobbat för att påverka könsdysforidiagnosernas placering i ICD-klassifikationen. De har samarbetat med läkare, forskare och experter från hela världen för att komma fram till den bästa möjliga lösningen. Det experterna har enats kring är att diagnoser kopplade till könsdysfori bör ligga i ett nytt kapitel i ICD-11 och att det bör heta Conditions related to sexual health. I detta kapitel kommer det i så fall att finnas diagnoser som har att göra med den sexuella hälsan, med kön och förhållandet till ens egen kropp. WHO har ännu inte tagit ställning till detta men kommer att presentera ett nytt förslag på utformningen av könsdysforidiagnoser i ICD-11 hösten 2017. Ändringarna beräknas sedan träda i kraft tidigast under 2018. 

I Sverige är Socialstyrelsen den myndighet som är ansvarig för att titta på hur förändringarna i ICD-11 kan påverka svensk hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen har betonat att de vill följa WHOs rekommendationer, så länge som WHO inte rekommenderar något som innebär risk att den könsbekräftande vården försämras. Socialstyrelsen gör sin översyn i nära kontakt med transorganisationer (exempelvis RFSL och RFSL Ungdom) och de som arbetar inom den könsbekräftande vården. Det är därför en oerhört liten risk för att tillgången till könsbekräftande vård i Sverige skulle komma att försämras om diagnoskoderna flyttas till ett annat kapitel i ICD-11.

Eftersom kompetensen för att göra könsutredningar och diagnostisera könsdysfori i dag bara finns inom specialistpsykiatrin är det troligaste att den könsbekräftande vården även fortsättningsvis kommer att ges där, åtminstone under en överskådlig framtid. 

Vad tycker RFSL och RFSL Ungdom?

RFSL och RFSL Ungdom anser att diagnoser behövs för att garantera tillgång till statligt finansierad vård. Könsdysforidiagnoserna måste även utformas på ett sätt som gör att alla som behöver vård får möjlighet till det. RFSL och RFSL Ungdom ställer sig positiva till förslaget om att diagnoskoderna för könsdysfori läggs i det nya kapitlet med arbetsnamnet Conditions related to sexual health i ICD-11. Detta skulle garantera jämlik tillgång till vård utan att stigmatisera personer med könsdysfori. 

RFSL och RFSL Ungdom följer diskussionen med stort intresse samt för samtal med bland annat Socialstyrelsen. 

Vem kan prata med om jag har fler frågor? 

För frågor om RFSL och RFSL Ungdoms åsikter och politiska arbete, kontakta press@rfsl.se samt info@rfslungdom.se 

Frågor och funderingar som rör trans kan skickas till RFSL och RFSL Ungdoms fråge- och stödmejl: info@transformering.se 

Dit kan man vända sig oavsett ålder, om man är transperson, närstående eller professionell. Du kan vara anonym om du vill. Mejlen besvaras av de personer som arbetar med transfrågor på RFSL Ungdom och RFSL.

Du kan även kontakta Socialstyrelsen för mer information om deras arbete: socialstyrelsen@socialstyrelsen.se 

Många som hör av sig till oss via transmejlen är närstående till unga transpersoner. Vi får ofta frågor om hur man kan vara ett bra stöd, var det finns transkompetenta psykologer eller vilka rättigheter en har när vården eller skolan strular. Det är även många som vill vara ett bra stöd, men som samtidigt brottas med känslor av oro och osäkerhet när en närstående just kommit ut. 

Vi har träffat Hannah Bergman, barnpsykolog på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, och pratat med henne om hur man kan stötta en ung person i ens närhet samtidigt som man tar hand om sig själv och sina egna känslor. Hannah Bergman jobbar på könsidentitetsmottagningen på ALB, som är det enda könsutredningsteam i Sverige som tar emot personer under 15 år, och hon har träffat många unga transpersoner med deras familjer och pratat med dem. 

Vad säger när du träffar föräldrar eller syskon som just fått veta att en ung person i deras närhet är trans, och som nu känner oro eller osäkerhet?

Det är individuellt hur man reagerar, men till en närstående som upplever beskedet som jobbigt kan man säga: tillåt dig alla känslor som du känner. Eftersom det kan vara svårt att prata om hur man känner kan man uppleva sig ensam och hjälplös inför hur man skall förhålla sig till situationen och personen. För att komma vidare i bearbetningen är det bra att prata med någon. Det kan vara en god vän, en partner eller en professionell samtalskontakt. Att få saklig information lindrar också ofta oro. 

Vad kan man göra om man som närstående känner sig otillräcklig eller har frågor som inte passar att prata om med den unga personen själv? Närstående kan också behöva ta hand om sig själva för att kunna vara ett bra stöd åt den unga. En del närstående drabbas av kriser och det är något som man behöver ta hand om. Hur kan man göra det utan att det går ut över barnet eller den unga personen ifråga? 

Hannah Barnpsykolog

Även om öppenhet inom familjen är bra är det viktigt att som närstående ha någon annan än den som kommit ut att ventilera sina egna känslor och tankar med. Både för att avlasta den unga, som har fullt upp med sin egen process, men också för sin egen skull. Man kan tala med en partner eller vän, söka information på nätet och kontakta kunniga inom området. Försök hitta sammanhang eller möten där du kan ges möjlighet att fråga, gråta, tänka och känna utan att den unga känner sig belastad av det.

Vilka uttryck för oro möter du från närstående? Hur svarar du på frågor om sådant?

På frågan om man kunde ha gjort annorlunda är svaret: antagligen inte. Enligt forskningsläget i dag är kön mer ett kontinuum än ett binärt system. Var man befinner sig på det kontinuumet är olika från person till person. Snarare har man gjort något rätt om den närstående vågar komma ut och berätta om sin könsidentitet. 

En oro kan också vara hur den närstående kommer att bli bemött. Man kan inte skona sin närstående från omgivningen, men genom stöd, respekt och kärlek kan man bidra positivt till förutsättningarna att bemöta svårigheter. Det behövs tid för att utforska sin könsidentitet och utredningsprocessen bidrar ofta med både tid och lösningar på hur den enskilda ungdomen vill göra. Alla väljer inte att heller att genomgå alla delar av en könskorrigerande behandling, det utgår helt från personens egna behov.

Slutligen, vad är det viktigaste man kan göra som närstående för vara ett bra stöd åt en ung transperson?

Att vara tydlig med att man älskar personen oavsett könsidentitet och könsuttryck är det bästa sättet att stötta. 

 

 

Uppdatering, november 2020: RFSL Ungdoms projekt Diskrimineringskartan finns tyvärr inte längre, och projektets hemsida är nu borta. Men du som går i skolan har självklart fortfarande skydd mot kränkningar, trakasserier och diskriminering, och du som arbetar i skolan har fortfarande ett ansvar att arbeta mot att elever kränks, trakasseras och diskrimineras!

 

Ett av RFSL Ungdoms nyaste projekt är Diskrimineringskartan. Där kan du rapportera till exempel transfobi, rasism, trakasserier och diskriminering i och kring skolan. Eftersom vi samtidigt fick flera frågor till transmejlen om diskriminering och annan kränkande behandling, och vad man kan göra om det sker, bestämde vi oss för att gå igenom det ordentligt!

Det här är den tredje och avslutande delen av vår genomgång. Del 1, "Vad gäller kring diskriminering i skolan?", och del 2, "Trakasserier och diskriminering är extra allvarligt", hittar du på Transbloggen på Transformerings startsida.

Alla som går i skolan har rätt att slippa att bli dåligt behandlade, oavsett könsidentitet, könsuttryck eller sexualitet. I det här inlägget berättar Transformering och Diskrimineringkartan om vad diskriminering är och vad du kan göra om det händer dig eller någon annan.

Här går vi igenom några saker som du som elev kan göra om det förekommer kränkningar, trakasserier och/eller diskriminering i din skola. Det är viktigt att veta att det inte är ditt ansvar att agera för att slippa bli dåligt behandlad. Det är skolans och skolpersonalens ansvar att se till att alla kan vara i skolan, kan delta i undervisningen och känna sig trygga. Men ibland behöver man berätta för skolan att man själv eller någon annan blir dåligt behandlad. Och ibland tar skolan tyvärr inte sitt ansvar, och då kan man behöva prata med någon annan om vad det är som har hänt.

Prata med skolan

I första hand bör du prata med personal i skolan. De har skyldighet att hjälpa dig och ta rapporter om kränkningar, trakasserier eller diskriminering på allvar. Du ska kunna vända dig till vem som helst som jobbar på skolan, men om det är skolan som kränker eller diskriminerar kan det vara bra att vända sig direkt till rektor.

Om det finns någon vuxen person utanför skolan som du litar på, till exempel en förälder eller en vuxen som du bor med, kan du be den personen om hjälp och att ni tar kontakt med skolledningen tillsammans. Ofta leder direkt kontakt med skolan till snabbast resultat, förutsatt att skolan sköter sig och tar dig på allvar.

Det går att höra av sig till skolan anonymt (till exempel genom att registrera en ny mejladress och skriva därifrån, eller genom att skicka ett pappersbrev utan avsändare), men det kan göra det svårare att få hjälp. När skolan utreder vad som gått fel kan de kanske också förstå vem som hört av sig.

Alla högstadie- och gymnasieskolor skolor ska ha fått ett material som heter Öppna skolan! från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Där står det precis hur skolan ska göra för att förebygga och agera mot kränkningar, trakasserier och diskriminering. Den kan du hänvisa till om du vill.

Prata med elevskyddsombud eller elevråd

Om din skola har ett elevskyddsombud kan hen säga åt skolledningen att åtgärda brister och problem i elevernas arbetsmiljö. Det skulle till exempel kunna vara att det saknas könsneutrala möjligheter att gå på toaletten eller byta om inför gymnastiklektioner. Ta reda på vem som är elevskyddsombud och kolla om hen kan prata med skolan om bristerna i arbetsmiljön.
 
En annan möjlighet är att be skolans elevråd ta upp problemet med skolledningen. Elever ska kunna påverka sin skolmiljö och det är möjligt att skolan lyssnar mer på ett elevråd än på en enskild elev, även om eleven har rätt.

Här kan du läsa mer om elevråd: svea.org

Prata med ditt utredningsteam (om du går i könsutredning)

Om du är under 18 år och genomgår en könsutredning så kan ditt utredningsteam hjälpa dig med problem i skolan, om du vill det. Hjälpen och stödet från utredningsteamet kan se olika ut beroende på vad just du behöver. Det kan handla om att teamet stöttar skolpersonalen i att ingripa mot och förebygga mobbning eller trakasserier, att lärare och elevhälsa får information om könsdysfori eller att teamet diskuterar med skolan vad skolan kan göra för att man ska kunna delta i till exempel idrottsundervisningen.

Mer information finns i ”God vård av barn och ungdomar med könsdysfori”, sidan 43–44.

Anmäl till myndigheterna

Om skolan inte lyssnar på dig kan du höra av dig till myndigheter för att få hjälp. Olika myndigheter hjälper till med olika saker.

Barn- och elevombudet (BEO) hjälper dig om du har blivit kränkt eller mobbad i skolan. Det är ett bra ställe att börja på, men om de tycker att det du blivit utsatt för är trakasserier eller diskriminering brukar de hänvisa vidare till DO (se nedan). Här hittar du Barn- och elevombudet: https://beo.skolinspektionen.se/

Diskrimineringsombudsmannen (DO) hjälper dig om du har blivit trakasserad eller diskriminerad. De kan starta en domstolsprocess och om de vinner kan du få skadestånd. Oftast behövs det mycket bevis och det kan ta lång tid innan ett fall avgörs i domstol. En anmälan till DO innebär inte att man får konkret hjälp med situationen direkt, men det kan ändå kännas skönt att ha gjort anmälan. Förutom att prata med DO kan man försöka prata direkt med skolan eller ta hjälp av en antidiskrimineringsbyrå (se nedan). De kan ofta se till att man får hjälp snabbare. Här hittar du DO: do.se

Det går att lämna anmälan anonymt till Diskrimineringsombudsmannen. Då går det inte att få skadestånd. Anonyma anmälningar kan leda till att Diskrimineringsombudsmannen gör tillsyn i en skola, det vill säga hör av sig till skolan för att kontrollera att de inte diskriminerar och att det finns bra planer för att förhindra att det sker. Om du inte är intresserad av att driva ett domstolsfall kan det räcka att göra en anonym anmälan till DO och berätta vad skolan gör fel.

En annan möjlighet är att prata med en antidiskrimineringsbyrå. De är inte myndigheter men kan hjälpa dig göra en anmälan till DO eller företräda dig i domstol. Här hittar du Sveriges antidiskrimineringsbyråer: https://www.diskriminering.se/lar-dig-mer/anvandbara-lankar/

Du kan också göra en anmälan till polisen. I så fall kan det vara bra att prata med RFSL Stödmottagning. De kan hjälpa dig skriva en polisanmälan och även följa med till möten med polis, domstol eller vårdpersonal.

Prata med RFSL Ungdom

Om skolan beter sig kränkande, trakasserar eller diskriminerar och du inte vill prata med dem själv kan eventuellt RFSL Ungdom prata med skolan och be dem förbättra sig.

Vad kan du som arbetar i skolan göra?

Har du en fråga?

Mejla till RFSL Ungdom på info@transformering.se

Uppdatering, november 2020: RFSL Ungdoms projekt Diskrimineringskartan finns tyvärr inte längre, och projektets hemsida är nu borta. Men du som går i skolan har självklart fortfarande skydd mot kränkningar, trakasserier och diskriminering, och du som arbetar i skolan har fortfarande ett ansvar att arbeta mot att elever kränks, trakasseras och diskrimineras!

 

Ett av RFSL Ungdoms nyaste projekt är Diskrimineringskartan. Där kan du rapportera till exempel transfobi, rasism, trakasserier och diskriminering i och kring skolan. Eftersom vi samtidigt fick flera frågor till transmejlen om diskriminering och annan kränkande behandling, och vad man kan göra om det sker, bestämde vi oss för att gå igenom det ordentligt!

Del 1, "Vad gäller kring diskriminering i skolan?", publicerades förra veckan. Den tredje och sista delen, som handlar om vad du som är elev eller skolpersonal kan göra, kommer i morgon.

Alla som går i skolan har rätt att slippa att bli dåligt behandlade, oavsett könsidentitet, könsuttryck eller sexualitet. I det här inlägget berättar Transformering och Diskrimineringkartan om vad diskriminering är och vad du kan göra om det händer dig eller någon annan.

Trakasserier och diskriminering drabbar inte bara en person, utan alla som omfattas av samma diskrimineringsgrund. Det kan beskrivas i flera steg.

En person som bryter mot normer blir utsatt för trakasserier eller diskriminering och känner till exempel rädsla eller oro med anledning av det.

Personer som bryter mot normer på samma sätt som den som blivit utsatt känner oro eller rädsla för att också bli utsatta.

Den som utsätter någon för trakasserier eller diskriminering återskapar en negativ, begränsande norm. Till exempel att det skulle vara mindre värt att bryta mot normer för kön eller sexualitet än att följa dem.

Institutioner, till exempel skolan, har mycket makt, både över elever och i samhället i stort. Institutioner har ofta normskapande makt. Därför är det ännu mer allvarligt när det är en institution som utsätter personer för trakasserier eller diskriminering.

Trakasserier och diskriminering kan göra att man känner att man inte kan vara sig själv utan att bli utsatt för fara eller obehag. De gör det helt enkelt svårt för människor att delta i samhället på lika villkor och strider mot principen om alla människors lika värde.

Hur kan kränkningar, trakasserier eller diskriminering se ut i skolan?

Namn och pronomen
Att medvetet använda fel namn eller pronomen, eller att inte vilja eller strunta i att använda rätt namn och pronomen, kan vara trakasserier, om det är en annan elev som gör det, eller diskriminering, om det är en lärare eller annan skolpersonal som gör det. Rätt namn är det man själv väljer – det behöver inte vara ens juridiska namn. Rätt pronomen är det eller de pronomen man själv känner är rätt.

Enligt en genomgång som Socialstyrelsen gjort, "Administrativa problem för personer som bytt juridiskt kön", bör du kunna få ut betyg från grundskolan och gymnasiet med rätt personuppgifter om du har bytt juridiskt kön.

Kränkningar och trakasserier i klassrum och övriga skolan
Generaliserande kränkande yttranden om till exempel hbtq-personer riskerar att skapa en miljö där det inte går att vara öppen som hbtq-person. Det kan till exempel handla om att uttryck som bög, flata eller gay används som negativt laddade ord, att någon säger att alla homosexuella har någon viss negativt laddad egenskap eller att t-ordet (skällsord för transfeminina) används.

Det spelar ingen roll om det finns någon öppen hbtq-person som hör det kränkande yttrandet eller inte. Lärare eller annan skolpersonal som hör det ska ingripa i alla fall för att förhindra att det uppstår en skolmiljö som är fientlig mot hbtq-personer.

Toaletter och omklädningsrum
Alla ska ha möjlighet att byta om och gå på toa på ett tryggt sätt. Det är en förutsättning för att delta i skolmiljön och i skolarbetet. Det kan innebära att skolan behöver ordna könsneutrala toaletter eller att alla som vill får möjlighet att byta om enskilt i samband med skolgymnastiken.

Värderingar och andra övningar
Om skolan använder sig av värderingsövningar behöver de vara utformade på ett sätt som inte kränker eller gör att elever behöver argumentera för eller emot sina egna eller en närståendes rättigheter, på ett sätt som personer som följer normen aldrig skulle behöva göra. Ett exempel på en dålig värderingsövning är: ”Ska transpersoner/homosexuella få adoptera?”

Några exempel på övningar man i stället kan göra är ”Hur har transpersoners rättigheter förändrats över tid i Sverige?”, (här kan man till exempel utgå från Elias Ericsons affisch "Kort om transhistoria i Sverige" eller Forum för levande historias material "Hbtq, normer och makt") ”Hur ser transrättigheter ut i Europa?” (Transgender Europe, TGEU, har bra material) och ”Hur kan skolan arbeta mot transfobi?” (utgå till exempel från MUCF:s material "Öppna skolan!" eller från er skolas likabehandlingsplan).

Biologiböcker och sexualundervisning
Allt ömsesidigt sex är lika bra och riktigt sex. Därför är det viktigt att skolmaterial och undervisning beskriver homo-, bi-, hetero- och asexualitet på ett likvärdigt sätt och inte ger uttryck för att något av detta är mer ”normalt” eller bättre än något annat.

På samma sätt är alla könsidentiteter likvärdiga och lika riktiga. Man ska inte behöva få felaktig information från sina biologiböcker, till exempel att det står ”transsexualitet” i stället för transsexualism eller att trans framställs som något avvikande. Felaktigt skolmaterial kan bidra till en skolmiljö där det är svårt att vara öppen som till exempel transperson.

Förutom att man självklart har rätt att inte bli kränkt och diskriminerad bör det vara en rättighet att få information om kroppen och om sex som är relevant för en själv. Det kan vara avgörande för att man ska få en bra självuppfattning och kunna ha en god hälsa.

Material som vi tycker är bra är
Viktigast av allt – om kroppen, känslor och sex av Nathalie Simonsson (Ordfront och RFSU, 2018)
Världens viktigaste bok – om kroppen, känslor och sex
av Nathalie Simonsson (Ordfront och RFSU, 2012)
Sex och trans (RFSL, RFSL Ungdom och RFSU, 2015)
Under huden – sexualundervisning och normkritisk pedagogik (RFSL Stockholm och RFSL Ungdom, 2010)

2019 och 2020 gav RFSL Ungdom ut ett sexualupplysningsmaterial för högstadiet och gymnasiet: "Allt det viktigaste om sex". Förutom broschyren med samma namn finns det en podd, med avsnitt både för dig som är ung och för dig som är lärare, affischer, filmer, en skriftlig lärarhandledning och en övningsbank. Du hittar allt ADVOS-material här!


Könade grupper
Oftast finns det ingen anledning att använda sig av könade grupper (tjejgrupp och killgrupp) i undervisningen. Könade grupper innebär en ökad risk för att personer blir bedömda eller behandlade olika beroende på indelning.

Om elever delas in i könade grupper ska var och en själv få välja vilken grupp hen vill vara med i. Det är inte det juridiska könet som ska avgöra.

Ett annat sätt att dela in personer i könade grupper är något vi kan kalla ”okynneskönande”. Det kan vara att en lärare säger till exempel ”nu får ni hänga med lite här, tjejer” eller ”ska ni inte komma in från rasten nu, killar?” eller att en skolsköterska pratar om vad ”vi män” behöver tänka på i fråga om kroppen. Det används kanske omedvetet för att skapa en känsla av gemenskap, men felkönar ofta personer som inte hör hemma i den grupp de delas in i.

Uppdatering, november 2020: RFSL Ungdoms projekt Diskrimineringskartan finns tyvärr inte längre, och projektets hemsida är nu borta. Men du som går i skolan har självklart fortfarande skydd mot kränkningar, trakasserier och diskriminering, och du som arbetar i skolan har fortfarande ett ansvar att arbeta mot att elever kränks, trakasseras och diskrimineras!

 

Ett av RFSL Ungdoms nyaste projekt är Diskrimineringskartan. Där kan du rapportera till exempel transfobi, rasism, trakasserier och diskriminering i och kring skolan. Eftersom vi samtidigt fick flera frågor till transmejlen om diskriminering och annan kränkande behandling, och vad man kan göra om det sker, bestämde vi oss för att gå igenom det ordentligt!

Del 2 och 3, om varför trakasserier och diskriminering är extra allvarligt och vad du som elev eller skolpersonal kan göra, kommer nästa vecka.

Alla som går i skolan har rätt att slippa att bli dåligt behandlade, oavsett könsidentitet, könsuttryck eller sexualitet. I det här inlägget berättar Transformering.se och Diskrimineringkartan om vad diskriminering är och vad du kan göra om det händer dig eller någon annan.

Så länge man går i skolan är skolan ens arbetsplats. Fram till dess att man slutar nian omfattas man också av skolplikten. Det innebär att det är obligatoriskt att delta i skolans verksamhet. Den som har ansvaret för skolan, till exempel kommunen om man går i kommunal skola eller skolans ägare om man går i friskola, har också en plikt: att se till att man har bra förutsättningar att gå i skolan och få utbildning.

Det här innebär att det är viktigt att man har en bra skolmiljö och att det är den som har ansvaret för skolan som ska se till att skolmiljön är bra. Det är skolans ansvar att se till att man kan gå i skolan utan att behöva bli utsatt för kränkande behandling, trakasserier eller diskriminering.

Vad är kränkande behandling?

Kränkningar (eller kränkande behandling som det ibland också kallas) är sådant som någon säger eller gör, eller låter bli att göra, som gör att man känner sig kränkt – att man blir ledsen eller arg, känner sig dum eller dålig. Det kan till exempel vara förlöjligande, ryktesspridning, att kalla någon för något den inte vill, våld eller hot om våld. Flera typer av kränkningar kan, förutom att vara kränkande, också rubriceras som brott. Till exempel misshandel, olaga hot eller förtal.

Kränkande behandling kan ske en enstaka gång eller upprepas. Ibland kallas kränkande behandling som upprepas för mobbing.

Det spelar ingen roll om kränkningar sker fysiskt, via sms eller på nätet. Det är ändå en kränkning och är allvarligt. Som elev har man rätt att slippa kränkningar, trakasserier och diskriminering både i skolan och i anslutning till skolan – till exempel på skolans fritidsgård, på skolresor och friluftsdagar och på väg till och från skolan. Om du går i skolan är det skolans ansvar att se till att du inte blir dåligt behandlad.


Vad är trakasserier och diskriminering?

I lagen anses kränkningar som sker på grund av till exempel kön eller könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning som extra allvarliga. Det kallas trakasserier.

I skolan innebär det att om en eller flera andra elever kränker en för att man till exempel är transperson så är det trakasserier. Om lärare eller annan skolpersonal behandlar elever sämre eller kränker elever för deras kön, könsuttryck eller sexuella läggning kallas det diskriminering.

Den som är ansvarig för skolans verksamhet kan dömas i domstol för att ha diskriminerat eller för att inte ha agerat när en elev utsatts för trakasserier. Skolan ska ha en plan för hur det ska gå till, en så kallad likabehandlingsplan. Skolan ska göra likabehandlingsplanen tillgänglig så att både elever och personal får veta vad som står i den.

Kränkningar med sexuell innebörd, till exempel blickar, kommentarer, tafsande eller andra oönskade handlingar som anspelar på sex, räknas också som sexuella trakasserier.


Vilka diskrimineringsgrunder finns det?

Det finns fler så kallade diskrimineringsgrunder än kön, könsuttryck och sexuell läggning.

•    Kön
•    Könsidentitet eller könsuttryck (kallas ibland ”könsöverskridande identitet eller uttryck”)
•    Etnisk tillhörighet
•    Religion eller annan trosuppfattning
•    Funktionsvariation eller funktionsnedsättning
•    Sexuell läggning
•    Ålder

Om man har bytt eller har tänkt byta juridiskt kön omfattas man av diskrimineringsgrunden kön.

Om man är transperson och inte har bytt eller har tänkt byta juridiskt kön omfattas man av diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck.

Oavsett på vilket sätt du är transperson är du skyddad mot trakasserier och diskriminering.

Transbloggen har träffat Siri Landgren, en av initiativtagarna till en serie temakvällar om spel på Stadsbiblioteket i Göteborg. Spelkultur för Alla granskar spelkulturer och låter deltagare prova och diskutera olika spel. Hittills har fokus legat på spel av och för transpersoner, och om sexism och rasism i spel.

Hej Siri, hur kommer det sig att ni drog igång det här?
Jag startade projektet tillsammans med min vän Kjell Håftén, som länge har arbetat med att förnya bilden av dataspel och deras spelare. Idén föddes ur vår gemensamma lust att utforska nya aspekter av elektronisk kultur, där också nya berättelser kan berättas, inte minst av personer som tillhör marginaliserade grupper. När stadsbiblioteket visade sitt intresse så förvandlades våra privata utforskanden till en offentlig temaserie, Spelkultur för Alla. Jag och Kjell har också börjat föreläsa om dataspel och normkritik, och hoppas kunna fortsätta vårt samarbete i nya former när vår serie på stadsbiblioteket är slut.
 
Många ser spel som en hobby av och för vita killar. Tycker du att det stämmer?
Nej, det tycker jag inte. Det handlar till stor del om att vi har en onödigt snäv bild av vad dataspel är. Visst, tittar du på könsfördelningen i en onlinematch i Call of Duty så kanske icke-män utgör en ganska liten andel. En anledning till detta är sorglig men förutsägbar: många onlinemiljöer har ett klimat som är skoningslöst för alla som inte passerar som straighta, tävlingsinriktade tonårskillar. Men de flesta undersökningar visar att kvinnor utgör mellan 45 och 55 procent av alla dataspelare. Att de inte syns beror nog mest av allt på att det bara är ett fåtal titlar och genrer som upptar en stor del av medias uppmärksamhet när det gäller spel. En viktig del av vårt arbete med Spelkultur för Alla är därför att ifrågasätta statushierarkier mellan spel, genrer och spelare. Den inställning som råder nu, att spel som är dyra, tekniskt krävande och våldsamma är ”riktigare” spel och därför automatiskt bättre, är inte bara befängd utan direkt nedvärderande mot en majoritet av alla som spelar dataspel.
 
Ibland diskuteras det hur den sociala miljön kring spel kan vara hård, med till exempel sexism, rasism, transfobi och homofobi. Sedan förra sommaren har flera feminister som jobbar med spel utsatts för hot och trakasserier, bland andra Anita Sarkeesian och Zoë Quinn. Vad tror du att det här beror på?
Det är en svår och viktig fråga. Till stor del tror jag det beror på att så mycket av samtalet kring spel utspelas på internet. Det är ju inte bara personer i spelvärlden som fått utstå hot och trakasserier, utan sådant riktas ju mot icke-män överallt. Den gemensamma nämnaren är att allt utspelar sig anonymt på internet, vilket verkar ha en förmåga att göra oss omänskliga och blockera vår empati. Och som jag nämnde så stämmer det inte att unga killar är i majoritet bland spelare, problemet är nog snarare att det mest är liten grupp av icke-feministiska killar som tar verbalt utrymme, vilket bäddar för hot mot progressiva krafter som Sarkeesian och Quinn.
 
Finns det även sådana tendenser i själva spelen?
Ja, precis som film och TV-serier så speglar dataspel ofta såväl det bästa som det sämsta i vår kultur. Men vi måste också komma ihåg att spel görs på en mängd olika nivåer: från ensamma nybörjare som gör sitt första spel i program som RPG Maker, till företag med mångmiljonbudgetar och tusentals anställda. De stora företagen har pressen på sig att tala till så många som möjligt för att deras produktion ska gå runt, och använder sig därför ofta av populistiska knep som att driva med grupper som redan är diskriminerade. I indiespelvärlden finns inte detta tryck, eftersom många spel skapas som hobbyprojekt eller finansierade av Kickstarter. Därför är det framför allt till dessa utvecklare som jag och Kjell sätter vårt hopp. Med hjälp av nya verktyg har det blivit lättare att göra spel utan att behöva programmera allt från grunden, och vår första Spelkultur för Alla-kväll handlade om den våg av queera spelskapare som har uppstått mycket tack vare just detta.
 
Bryr sig spelföretagen om det här? Hur kan de göra spel mer inkluderande?
Det finns en del försök, bland annat en funktion som låter spelare ”betygsätta” varandras uppförande och pålitlighet, ungefär som en kan göra på vissa köp- och säljsajter. Fler och fler spel har också inbyggda sätt att rapportera kränkningar till spelföretaget. Men som jag nämnde tidigare så ser vi, åtminstone på kort sikt, framför allt potential i de mindre aktörerna. Varken jag eller Kjell har tålamod att vänta på att speljättarna ska sluta agera vinstmaskiner och börja fundera kring de etiska och politiska dimensionerna av sina spel. Då är det bättre om vi som kollektiv visar att vi är intresserade av spel som skildrar verkligheten på ett respektfullt och någorlunda korrekt sätt, och om det är i indiespelen vi hittar detta så kommer de stora företagen förhoppningsvis fatta vinken när deras försäljningssiffror börjar sjunka.

Blir det fler träffar under våren?
Vi har en per månad och har planerat träffar fram till och med juni!

Siris bästa speltips

Conversations with my mother
Textbaserat spel med transtematik av Merritt Kopas, en sann spelkonstnär.

Dys4ia
En ”indieklassiker” som skildrar Anthropys upplevelser av att börja ta östrogen.

Gone Home
En av de starkaste berättelser jag någonsin upplevt i ett spel. Mänskligt, vardagligt och med queertematik.

Ergon Logos
Tänjer på gränserna för vad ett spel kan vara.

Mainichi
Ett spel gjort i RPG Maker; i stället för att slåss mot monster får spelaren tampas med de beslut och konsekvenser som är vardag för den som är trans.

Coil
Skildrar en graviditet inifrån och utifrån. Ett klockrent exempel på hur indiespelformatet gör det möjligt att berätta på nya sätt.