Eli

24 år, transsexuell kille

Det var medfött från början. Jag var en snubbe som barn, som skrek tills rösten försvann när föräldrarna ville att jag skulle ha klänning på mig. Det var helt sjukt, tyckte jag. Sedan kom puberteten och jag visste ingenting och började bara må dåligt istället. Tjugo år gammal åkte jag på Pride för första gången. Där lyssnade jag på flertalet föreläsningar om trans och insåg att de pratade om mig. Jag ser på mig själv som mellanting eller en blandning av de två stereotypa könen. Jag är inget fruntimmer, men ändå ingen karl heller. Jag vill bli sedd som kille, men är inte kille till hundra procent. Erfarenheten av tjugo år som någon annan bär jag med mig. Jag ser det som en tillgång på de flesta sätt.

Jag gick till en kurator på ungdomsmottagningen för att få remiss till utredningsteamet. Det tog tid, för ingen visste hur det gick till att få remiss dit. Men efter drygt en månad fick jag besked om att väntetiden för mig var 4–6 månader. Ganska precis ett halvår senare blev jag kallad till första mötet på utredningen, men sedan hände inte mycket. Fick kallelse till mitt andra möte fem och en halv månad senare. Har precis varit på andra mötet och stenen är i rullning. Överraskande snabb rullning, om det går som planerat. Men jag ropar inte hej förrän jag är över bäcken eftersom jag har erfarit att det inte riktigt går att lita på sjukvårdens tidsplanering.

Jag är ”ute” för de flesta. Det började med att jag lämnade ledtrådar, även för mig själv, och sedan berättade jag för min syster. Det var via telefon, eftersom vi bodde långt ifrån varandra. Jag ringde och stammade fram att jag inte var en tjej. ”Hej brorsan!” svarade min syster då. Det var den bästa gången. Jag försöker komma ut för de flesta för det mesta. Det finns inget skäl för mig att gömma mig, även om det tar på krafterna att ständigt komma ut.

För mig har det varit små stunder med olika personer som varit de största stöden. Till exempel när jag och en vän var på shopping och jag inte vågade gå in i en ”herrbutik”, och min vän sa ”skärp dig, det här är ditt liv nu. Du måste ha kläder!”. Ett annat ögonblick är när min partner talade om mig som sin kille första gångerna. Det var lycka.

Jag bytte namn väldigt snart efter att jag accepterat min könsidentitet för mig själv och berättat för den närmsta släkten. Jag ville bli av med de namn jag hade som var namn jag aldrig trivts med. I samråd med min mamma valde jag namn från listan med könsneutrala namn. Sedan skickade vi det till PRV och det gick igenom. Dock är jag osäker på om det är rätt namn även i framtiden, så jakten fortsätter.

Jag pluggar genusvetenskap för tillfället. På ett sätt håller jag mig för mig själv på skolan för att det känns jobbigt att vara öppen ute i samhället. Jag hänger med ett par kompisar och vi har blivit ett litet gäng. Ett grabbgäng. Har även en del tjejkompisar som jag hänger med. Jag har en partner i en annan stad som är mitt största stöd och helt fantastisk mot mig ur transsynpunkt.

Jag hoppas på en framtid där jag kan gå ut i livet utan att känna mig kroniskt äcklad över allt som har med mig och bemötandet av mig att göra, att kunna höra min egen röst utan att må dåligt samt slippa alla könsbestämmande kommentarer en möter dagligen. Att kunna leva utan att få ångest över att inte kunna vara den jag är. Jag har hopp om det och vet att det är möjligt, men det tar tid.

Viktigt för mig är mötet och kontakten med andra som är trans. Det ger otroligt mycket. Från andra i samma situation finns förståelse – vilket kan vara svårt att få från cispersoner. Det finns naturligtvis saker som bara transpersoner kan förstå hur det är. Och så är det viktigt för att få veta att en inte är ensam, vilket en faktiskt inte är.