Könsutredning steg för steg

Först några saker som det kan vara bra att veta

För att få genomgå könsbekräftande behandling via landstinget krävs en könsdysfori-diagnos. Diagnosen kan bara ställas av specialiserade könsutredningsteam. Första steget till att få diagnosen är att därför påbörja en könsutredning hos något av dessa team.

Det finns ingen nedre åldersgräns för att få påbörja en könsutredning. Däremot finns det åldersgränser för olika typer av könsbekräftande behandling.

Man behöver vara folkbokförd i Sverige för att genomgå könsbekräftande behandling genom landstinget och för att ändra juridiskt kön. Man måste inte vara svensk medborgare.

Man behöver inte vara säker på vem man är och om man vill ändra på sin kropp (och i så fall hur) för att få påbörja en könsutredning. Utredningen kan vara en hjälp att komma på vem man är och vad just man själv behöver.

Man behöver inte vara transsexuell, transkille eller transtjej, för att göra en könsutredning. Man kan göra en könsutredning och få könsbekräftande behandling som ickebinär, alltså om man inte är antingen kille eller tjej. De diagnoser man kan få, som alla kan ge möjlighet till könsbekräftande behandling, är "transsexualism", "könsidentitetsstörning utan närmare specifikation" och "övrig könsidentitetsstörning". Gemensamt för diagnoserna är att de har könsdysfori som ett diagnoskriterium. Det betyder att könsdysfori är ett krav för att kunna få en av de diagnoserna. Däremot behöver ens könsdysfori inte se ut på något visst sätt. Könsdysfori ser olika ut för olika personer och påverkar människor olika.

Utredningen för ickebinära följer steg 1–5 i beskrivningen här nedanför. Det är inte aktuellt med real life experience för den som är ickebinär. Om man får en annan könsdysforidiagnos än transsexualism får man inte heller tillgång till underlivskirurgi eller byte av juridiskt kön.

1. Remiss till utredning

För att komma till en könsidentitetsutredning behöver du ofta få en remiss från någon som jobbar i primärvården (till exempel på en vårdcentral) eller i allmänpsykiatrin. Remiss innebär att en vårdgivare som har mer allmänna kunskaper skickar en vidare till någon som har specialistkunskaper, i det här fallet kunskaper om könsidentitet och könsdysfori.

Till en del team behöver du få remiss av en psykiatriker, en läkare som är specialiserad inom psykiatri och arbetar till exempel inom allmänpsykiatrin. För att komma till allmänpsykiatrin vänder du dig först till primärvården, alltså till exempel till en vårdcentral. Till en del vårdcentraler behöver man ringa, till andra kan man boka besök via 1177 Vårdguidens e-tjänster. Berätta hur du känner och att du vill ha en remiss för att genomgå en könsidentitetsutredning. Betona att du vill träffa en psykiatriker. Du kan också vända dig till en ungdomsmottagning så kan de hänvisa dig vidare till en psykiatriker. På RFSL:s hemsida kan du se om det finns någon vårdcentral eller ungdomsmottagning nära dig med hbtq-certifiering, om det känns bäst att träffa någon som har koll på trans. Information om ungdomsmottagningar nära dig kan du hitta på umo.se, ungdomsmottagningen på nätet.

Först brukar man få träffa en läkare på vårdcentralen, som sedan remitterar en till en psykiatriker. Det kan ta några månader innan du får en tid hos psykiatrikern, beroende på hur lång kötid det är. På det första mötet får du berätta lite om dig själv, hur du känner, hur länge du har känt så och så vidare. Men det är inte psykiatrikerns uppgift att göra en utredning utan hen ska i sin tur skicka en remiss till ett utredningsteam. Man brukar träffa psykiatrikern 1–2 gånger innan remissen skickas.

Några utredningsteam har egna bestämmelser för vem som kan skicka remiss till könsutredning. Beroende på vilket team man vill utredas hos kan det räcka att till exempel en kurator, en psykolog eller en läkare på en vårdcentral skriver remissen. Elevhälsa, ungdomsmottagning eller bup-mottagning kan ofta skriva remiss för dig som är ung. Om man redan har kontakt med psykiatrin kan man vända sig direkt dit. På listan över utredningsteam kan du läsa om de olika utredningsteamen och om de har några särskilda bestämmelser för vem som kan skriva remiss.

Teamet i Alingsås och i Linköping tar emot egenremiss, eller egen vårdbegäran som det också kallas. Det innebär att du kan vända dig direkt till utredningsteamet och be att få komma dit. Även ANOVA i Stockholm tar emot egenremisser. Egenremisser är personliga brev, som kan följa en mall eller skrivas mer fritt. Hör av dig till trans@rfslungdom.se om du vill ha mer information om egenremisser eller om du vill bolla din egenremiss med oss.

Om man får en remiss av vården är det vanligaste att man får komma till det utredningsteam som finns närmast där man är folkbokförd. Sedan 2015 finns det en ny patientlag som gör det möjligt att söka könsutredning i hela landet, oavsett var man bor. Däremot är det inte säkert att man får resorna till och från teamet betalda om man vill utredas på ett annat team än det som landstinget där man bor har avtal med. För att kunna få reseersättning behöver du en så kallad utomlänsremiss, om det inte finns något utredningsteam i det län där du bor.

När remissen väl är skickad dröjer det ytterligare några månader innan du får en kallelse till utredningsteamet. Väntetiderna kan vara olika långa för olika team, och de kan också variera beroende på hur många som går i utredning hos ett team just då. Mellan tre och åtta månader är en vanlig väntetid, men det kan också dröja längre. Om man behöver stöd medan man väntar kan man vända sig till exempelvis elevhälsa, ungdomsmottagning, bup, vårdcentral, allmänspsykiatrin (om man redan har en kontakt där) eller till en särskilt hbtq-mottagning som finns på flera orter.

2. Första träffen

Utredningsteamet skickar ut en kallelse med posten med uppgifter om datum, tid och plats för en första träff. På det första mötet brukar man få träffa den psykiatriker som kommer att vara ansvarig för ens utredning.

De flesta mottagningar jobbar i team som består av en psykolog, en kurator och en psykiatriker. Utredningen kan skilja sig något åt mellan de olika teamen, men det pågår arbete för att vården ska bli likvärdig i hela landet. Både vilka moment som ingår och hur lång tid utredningen tar är i nuläget olika beroende på var man går, men det kan också skilja sig åt utifrån individuella behov.

På ditt första möte ska du få information om vad utredningen innehåller och ungefär vilka tidsramar du kan förvänta dig. De flesta är i kontakt med utredningsteamet i minst två år, men om du själv eller utredarna är osäkra på om en könskorrigering verkligen är det du behöver för att kunna må så bra som möjligt kan utredningen ta längre tid.

Teamet gör också en bedömning av om man är tillräckligt psykiskt stabil för att orka göra en utredning. Ibland kan man behöva hjälp och stöd vid sidan om sin utredning. Om man mår väldigt dåligt kan man behöva göra en paus i utredningen, men man har rätt att bli antagen för utredning även om man mår dåligt. Däremot kan andra åtgärder behövas innan man kan fullfölja utredningen.

Det första året brukar bestå av en utredning med samtal med psykiatriker/läkare, psykolog och kurator. Ibland ingår närståendemöten. Många får diagnosen transsexualism i slutet av första året. Det andra året består av något som kallas för ”real life experience” eller ”real life test”. Då förväntas man börja leva i enlighet med sin könsidentitet, om man inte redan gör det. 

Utredningsteamet ska både stötta dig och bedöma om de anser att de kan ge dig diagnosen transsexualism. På ett fåtal team finns det även en annan diagnos som kan ges: "könsidentitetsstörning utan närmare specifikation". Den kan ges till dig som inte är transsexuell men som själv upplever och av teamet bedöms behöva hormoner och/eller kirurgi för att kunna må så bra som möjligt.

3. Psykiatrikerns/läkarens roll

Läkaren ställer frågor om din könsidentitet och är oftast den som har huvudansvaret för din utredning. Du kommer förmodligen att få berätta hur du upplever dig själv, din könsidentitet och din kropp och svara på frågor om din fysiska och psykiska hälsa.

Frågorna kan handla om sjukdomar i din släkt, hur ofta du dricker alkohol och om du känner dig nedstämd eller ångestfylld. Läkaren ställer sådana frågor för att ta ställning till om du kan behöva stöd och hjälp med andra delar av ditt liv än just könsbekräftande vård. Läkaren kan berätta för dig om hur olika operationer går till och vad hormonbehandlingen innebär och hur den påverkar kroppen, men när du fått diagnos får du även träffa en plastikkirurg och en endokrinolog (hormonspecialist) eller en gynekolog som kan ge dig utförligare information om vad som är bäst för just dig.

4. Kuratorns roll

Kuratorn står för den sociala utredningen. I den hjälps ni åt att kartlägga ditt liv och dina sociala sammanhang, det vill säga din sysselsättning och dina relationer med till exempel familj och vänner.

Du får prata om dig själv, dina känslor och tankar och du får svara på frågor om hur du har det till exempel hemma och i skolan eller på jobbet. Med kuratorn kan du också själv ta upp saker som du tycker känns viktiga att prata om.

Kuratorn brukar också ha hand om anhörigsamtalet tillsammans med läkaren. Det är ett möte för dig och de som står dig närmast (vänner, partner, familj) där ni tillsammans diskuterar vad utredningen innebär för dig och hur dina närstående på bästa sätt kan stötta dig. Närstående som vill kan också få möjlighet till enskilda samtal med kuratorn. 

I bästa fall kan anhörigsamtalen förbättra relationer som varit konfliktfyllda. Man brukar själv få definiera vilka som är ens närstående och vilka som ska få komma på anhörigsamtal. Alla har inte en bra relation med sin ursprungsfamilj eller vänner som det känns bra att prata om sin könsidentitet eller sin transition med. Det är viktigt att man kan känna sig så trygg och säker som möjligt under sin utredning, och om ens närstående inte stödjer en eller rentav motarbetar ens transition behöver man självklart inte låta dem vara en del av ens utredning. Däremot är det bra att försöka hitta något sammanhang utanför utredningen där man känner sig trygg och självklar. Det behöver inte vara familj eller vänner man umgås med till vardags, utan kan vara en fritidsgård eller Facebookgrupp.

5. Psykologens roll

Du får träffa en psykolog som gör en psykologisk utredning. Det innebär att du får göra olika tester och fylla i formulär med frågor som kan handla om hur du mår och hur du ser på dig själv och ditt liv. Sedan diskuterar ni dina svar tillsammans. Testerna och samtalen är till för att ta reda på hur du mår i övrigt. Det finns inget prov eller test som kan visa om du är transsexuell eller inte utan det bedömer teamet efter att de har lärt känna dig. Syftet med hela utredningen är att både du själv och teamet ska vara så övertygade det bara går att det är könsbekräftande vård du behöver för att kunna må så bra som möjligt nu och i framtiden. En del är jättesäkra redan innan de kommer till utredning, vissa blir det under utredningen, andra när de får diagnos och börjar med hormonbehandling. En del trivs inte alls med sin kropp, vissa trivs ibland och ibland inte och andra tycker att det funkar att kroppen ser ut och beter sig som den gör utan korrigering men känner att det är något som ”skaver”. Man kan känna på olika sätt vad gäller könsidentiteten och kroppen. Det finns inget sätt som är mest ”rätt” att känna på. 

6. Real life experience

Efter att man fått en transsexualismdiagnos har man i allmänhet fått leva en period i enlighet med sitt rätta kön (sin könsidentitet). Det kallas ibland för real life experience eller real life-period. Rutinerna kring real life experience är inte längre alltid lika strikta som de varit tidigare. Olika team kan ha olika rutiner, och utredningsprocessen kan också i viss mån anpassas individuellt.

Real life experience är inte aktuellt för den som får en annan transdiagnos än transsexualism.

Real life experience brukar innebära bland annat att du använder det eller de namn och pronomen som du känner passar med din könsidentitet. I alla sammanhang där man måste välja kön (offentliga toaletter, omklädningsrum och liknande) förväntas du välja i linje med din könsidentitet, till exempel gå på herrtoalett om du är transkille. Du förväntas komma ut i skolan eller på din arbetsplats med att du håller på att genomgå en transition.

Många lever redan i enlighet med sin könsidentitet när de påbörjar utredning. Andra börjar göra det under vägen till en diagnos. Ibland kan detta räknas in som real life experience.

För en del blir en real life-period första gången man är öppen med sin könsidentitet. 

Om man behöver påbörja könsbekräftande behandling för att vara öppen med sin könsidentitet kan man få det. Om man vill och kan genomgå hormonbehandling kan den påbörjas under den här perioden, i samråd med en endokrinolog. Som FtM får man en remiss till plastikkirurgen om man önskar operation av bröstpartiet. Som MtF är det först efter en tid med hormonbehandling som det blir aktuellt med remiss för bröstförstoring, om man vill ha det. Under real life-perioden kan man också få remiss för hårborttagning om man är MtF och har hårväxt som man vill ta bort i ansiktet eller på överkroppen. Den typ av kroppshår som man kan få hjälp att ta bort är "typiskt maskulin" behåring, som hår på bröstkorgen, hår på ryggen eller grovt hår på ovansidan av händerna.

Tanken med en real life-period är att du ska få möjlighet att känna efter om könsbekräftande behandling är rätt beslut för dig. Under hela tiden har du regelbunden kontakt med utredningsteamet.

När man kan ansöka om att få rätt juridiskt kön varierar. Prata med läkaren som är ansvarig för din utredning om vad som gäller för just dig.

Det finns inget krav på att byta juridiskt kön eller genomgå underlivskirurgi. Ingen ska bli tvingad till könsbekräftande vård eller kroppsliga ingrepp som hen inte vill ha. Det finns inte heller något formellt krav på att man ska genomgå underlivskirurgi om man byter juridiskt kön. Däremot får man inte genomgå könsbekräftande underlivskirurgi om man inte har bytt juridiskt kön.

7. Rättsliga rådet

Det är Socialstyrelsens rättsliga råd som beslutar huruvida man får byta juridiskt kön och genomgå underlivskirurgi. Du kan ansöka om detta genom att fylla i och skicka in en blankett till rättsliga rådet. Du hittar blanketten på Socialstyrelsens hemsida (byte av juridiskt kön heter inom Socialstyrelsen "fastställande av könstillhörighet"). Du behöver även skicka med ett speciellt läkarintyg, som skrivs av din utredare, och ett personbevis. Vissa team vill att du kommer in på ett möte med läkaren när intyget skrivs. Vissa team fyller i alla papper tillsammans med dig och så skickar ni in ansökan tillsammans. Hör efter vad som gäller hos just ditt team! 

För att ansökan ska kunna godkännas gäller vissa regler. Du måste ha fått diagnosen transsexualism. Du måste ha fyllt 18 år och vara folkbokförd i Sverige, däremot behöver du inte vara svensk medborgare. Om du är registrerad partner, det vill säga om du befinner dig i ett registrerat partnerskap som du ingått innan partnerskapslagen avskaffades, behöver du omvandla partnerskapet till ett äktenskap innan du skickar in ansökan. Det sista kravet beror på att personer med olika juridiskt kön inte kan vara registrerade partner.

När du fått din ändring beviljad får du byta personnummer och kön i passet/folkbokföringen samt genomgå könsbekräftande underlivskirurgi om du vill. Du ansöker om tillstånd för underlivskirurgi på samma blankett som för byte av juridiskt kön.

Senast ändrad: 
12 september, 2017 - 19:36

Sökformulär