När vårdnadshavare vägrar

I lagens mening är du barn fram till dess att du fyller 18 år. I den här texten använder vi därför ordet “barn” om alla som är under 18.

Vårdnadshavares ansvar

Alla som är under 18 år har en eller två vårdnadshavare. Vårdnadshavare är den som har den rättsliga vårdnaden, alltså det juridiska ansvaret, för ett barn. Oftast är det förälder/föräldrarna som är vårdnadshavare. Ibland kan en vårdnadshavare vara en annan vuxen som blivit utsedd av domstol att vara juridiskt ansvarig för barnet.

Vårdnadshavare har ansvar för att man får trygghet och omvårdnad. Det gäller till exempel att man ska få tillgång till hälso- och sjukvård om man behöver det.

Vårdnadshavare ska varken kunna neka eller tvinga sitt barn till vård. Det är en allvarlig kränkning av barnets rättigheter. Barnets rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård står bland annat i barnkonventionen som är svensk lag.

Rättigheter i vården

Enligt patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen ska vård ges med vårdtagarens (patientens) samtycke. Vården ska bygga på respekt för vårdtagarens självbestämmande och integritet. Den som har förmågan att fatta beslut som rör hens egen vård kan fatta sådana beslut i samråd med den vårdgivare som behandlar hen. 

Gränsen mellan vårdnadshavares ansvar och ett barns rätt att vara med och fatta beslut som rör hens egen vård är inte klar. Det står i föräldrabalken att sjukvården ska be om vårdnadshavares samtycke. Vårdnadshavare har inflytande över sina barns vård, men detta inflytande är ibland begränsat. 

I takt med barnets stigande ålder och mognad bygger vården mer och mer på vad barnet själv vill. I samma takt minskar vårdnadshavares inflytande över barnets tillgång till vård. Det är vårdgivare, alltså läkare och andra som arbetar inom hälso- och sjukvården, som bedömer om en person har beslutsmognad, i enlighet med patientlagen. Det finns ingen exakt åldersgräns för när ett barn själv kan få vara med och ta beslut som rör hens egen vård, utan detta avgörs individuellt och beror bland annat på vilken vård det rör sig om. När det rör vård som har irreversibla (permanenta) effekter är 16 år en vanlig ålder då en person kan bedömas som beslutsmogen. Barn som är yngre än 16 år kan få vara med och ta beslut om vård som har reversibla (inte permanenta) effekter, till exempel behandling med stopphormoner. Men könsbekräftande vård ges aldrig mot en persons vilja: den som ska ha vården måste samtycka. 

Vårdnadshavare har en skyldighet att tillgodose barns behov av nödvändig sjukvård. Könsutredning och könsbekräftande vård räknas som sådan vård som man kan ha rätt till även utan vårdnadshavares samtycke. Att bli hindrad eller nekad könsbekräftande vård kan ge allvarliga konsekvenser för barnets hälsa, även senare i livet.

Socialnämnden kan ingripa

Om ett barn har två vårdnadshavare ska de tillsammans bestämma om sådant som angår barnet. Det innebär att det oftast krävs att båda vårdnadshavarna ska samtycka till att barnet får behandling i hälso- och sjukvården. 

2012 kom nya regler i föräldrabalken om barns möjligheter att få hälso- och sjukvård när vårdnadshavarna inte är överens. Enligt lagen kan socialnämnden ingripa och besluta att ett barn kan få vård utan den ena vårdnadshavarens samtycke. Socialnämnden kan då ta över den ena vårdnadshavarens beslutsrätt i en specifik fråga, till exempel om ett barn ska få en remiss till könsutredning eller få påbörja en könsutredning. Socialnämnden kan alltså fatta beslutet i den vägrande vårdnadshavarens ställe. Samma sak om vårdnadshavaren håller sig undan, alltså inte går att få tag på.

Om samtliga vårdnadshavare till ett barn vägrar att barnet ska få remiss till könsutredning eller påbörja behandling (vare sig om barnet har en eller två vårdnadshavare) kan socialnämnden teoretiskt sett ingripa för att barnet ska kunna få den vård hen behöver. Detta är tyvärr ovanligt, eftersom socialtjänsten ofta saknar kunskap om detta område..

Det grundläggande för socialnämndens beslut är att barn ska få vård som bedöms vara nödvändig för hens hälsa. Vården ska också ges med barnets samtycke: man behöver alltså vara beslutsmogen för de åtgärder som ska ske i vården.

Om du vill läsa mer om de olika lagarna och riktlinjerna när det gäller just könsbekräftande vård för personer under 18 finns det i Socialstyrelsens kunskapsstöd God vård av barn och ungdomar med könsdysfori.

Nödvändig transkompetens saknas

Trots att dessa lagar och regler finns till för att hjälpa barn med könsdysfori finns det flera exempel på att socialnämnden inte haft tillräcklig transkompetens. Man har fattat beslut som lett till att barn inte fått nödvändig vård. Det har också hänt i fall där en av två vårdnadshavare stöttat barnet. Då har socialnämnden gått på den vägrande vårdnadshavarens linje i stället för att ta hänsyn till barnets behov. Därför behöver socialtjänsten ha kunskap om könsdysfori och det lidande det kan innebära, som gör att könsutredning och könsbekräftande vård är nödvändig för ett barns hälsa och utveckling.

Senast ändrad: 
16 april, 2020 - 09:46

Sökformulär