Transbloggen

Tvångssterilisering - känns det 2012?

De senaste dagarna har diskussionen om steriliseringskravet varit flitig och högljudd. Det gläder mig att det får genomslag i media: alla stora tidningar, flera nyhetskanaler och radio har lyft frågan. Genomgående används termen ”tvångssterilisering” – vilket i sig också är ett tydligt ställningstagande.

Trots en hel del transfobiska debattartiklar och kommentarer (jag VET; jag måste sluta läsa kommentarsfälten) blir jag alldeles varm och hoppfull av att det runt om i landet arrangeras manifestationer mot steriliseringskravet, att internationella organisationen All Out lyfter frågan (med över 50 000 namnunderskrifter redan!) och att vi på RFSL Ungdom får mejl från personer som undrar ”Men VA??? Hur kan det finnas ett krav på sterilisering? Det är ju helt sjukt!!!”.

Och ja, det är helt sjukt. För att förtydliga så rör debatten följande:

- För att få ändra personnummer och bokstaven i passet samt beviljas underlivskirurgi så krävs det idag att man genomgår sterilisering (alltså gör ett ingrepp i kroppen) OCH att man dyrt och heligt lovar att man inte har sparat ägg eller spermier nedfrysta på en klinik. Man måste alltså avsäga sig all möjlighet att någonsin bli biologisk förälder.

Att tvingas till onödiga ingrepp eller ingrepp man inte vill ha är självklart aldrig okej. Och hela situationen är helt absurd. Att vara typ 20 år gammal och behöva ta ställning är skitsvårt. För man vill ju ha ett nytt juridiskt kön men samtidigt; tänk om man vill ha barn om 10-15 år? Hur? Med vem?

Det är ett helt omänskligt krav att ställa och det tar ifrån oss rätten att själva bestämma över våra kroppar.

Alla partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har sagt att man vill avskaffa steriliseringskravet. Kristdemokraterna menar att frågan måste utredas ytterligare. Men det har redan utretts, bland annat utförligt av Socialstyrelsen under 2010. Och, som flera riksdagsledamöter påpekat, ska det verkligen krävas en utredning för att förstå att ofrivillig sterilisering är fel?

Det har skrivits många bra inlägg under de senaste dagarna och jag skulle kunna länka till flera. Men jag nöjer med mig att länka till ett fantastiskt bra inlägg av Axel Repka (som tidigare gästbloggat här på Transformering). Vill du bunkra upp med bra argument och få ytterligare inblick i diskussionen? Läs hans inlägg här!

Vidare är det inte heller rimligt att MtF-personer i princip MÅSTE genomgå underlivskirurgi (alltså skapa en slida) för att få nytt juridiskt kön. Men om steriliseringskravet försvinner så kanske även detta krav försvinner. Jag hoppas verkligen det. Könet sitter inte mellan benen eller i ens inre organ. Det sitter i själen. Men för väldigt många är det härligt när ens pass och personnummer speglar ens själ.

"Men hallå, trans är onaturligt. Det finns inte i djurvärlden"

Vem har inte någon gång hört det gamla argumentet? Jo, det finns gott om trans och variationer kring kön bland alla möjliga djur. Här kommer bara några exempel.

Om vi börjar med att vara överens om att vårt samhälle är genomsyrat av en idé om att kön finns, är medfött och skiljer folk åt, förstår vi också att mänskliga forskare – som ju är en del av det här samhället – har ett behov av att klassa världen i kön (gärna två, eller varianter av två). Vattenlevande djur är knepiga på det sättet. Biologer använder därför en rad olika sätt att könsbestämma fiskar - från kromosomuppsättningar, gener kopplade till kromosomer eller könsbestämning utifrån miljön. Insekter är ännu krångligare att könsbestämma. Ibland räknas lederna på benen för att avgöra kön. Jag kommer att använda samma ord som används av biologer i den här texten: de som producerar spermier kallas hanar och de som producerar ägg kallas honor. Men jag vill vara tydlig med att jag inte tycker orden är så fräscha.

Två kön, men inte för alltid
En del fiskarter ändrar kön när de når en viss storlek eller social status. Det är vanligt bland tropiska fiskar, till exempel clownfiskar. Hos clownfiskar är samhället hierarkiskt uppbyggt. De lever i ”harem” med en dominant hona, en fertil hane och några infertila hanar. När honan försvinner gör den fertile hanen en transition och tar platsen som den dominanta honan. Någon av hanarna som är kvar blir fertil. Jag tänker spontant på filmen ”Hitta Nemo”, som ju handlar om clownfiskar. Det hade ju helt klart gjort filmen ännu bättre om filmskaparna lagt till den här lilla detaljen.

Liknande och motsatta saker (alltså honor som blir hanar) sker hos andra fiskarter, som arten berggylta. När en berggyltehona når en viss storlek ändrar den sig och blir hane istället.

Vindeltrappsnäckan, som lever i nordiska vatten, är hane respektive hona vartannat år. Det här beteendet förbryllar forskare, eftersom det inte verkar finnas någon tydlig evolutionär fördel med att göra så.

Tre eller fler kön
Det finns en hel mängd fiskarter som har tre eller fler kön med olika utseenden, storlekar och beteenden. Biologerna klassar dem som olika typer av hanar eller honor. När det handlar om fiskhanar kan det tredje könet kallas ”typ 2-hanar”, ”sneakers” eller ”satellithanar”. Typ 1-hanarna, som är större, vaktar ofta ett revir med ägg eller honor i. Satellithanarna passar på att smita förbi och befrukta äggen i reviret när de får chansen. Några exempel på fiskarter där detfinns två olika han-typer är olika ciklider och sångfisk. 

Hos fiskarten blågälad solaborre finns fyra kön, med tre olika hanar. De har tydligt åtskilda storlekar och färger. De största hanarna har revir som de vaktar och försöker jaga bort de minsta (satelliterna) från. Ibland smiter de minsta in i reviret och befruktar ägg. De mellanstora hanarna är ofta en del av stimmet med honor, efter att ha haft en parningsritual med den hane som skyddar området.

Det är inte heller helt ovanligt att fåglar har tre eller fler kön. Flugsnappare har som fiskarna ovan två olika sorters hanar. Hanarna kallas för morfer: en är svartvit, den andra brun. De svartvita hanarna är ofta mer aggressiva än de bruna. Det händer att de bruna och svartvita hanarna ligger med varandra. Vissa forskare tror att det görs som en social och trevlig grej för att skapa goda relationer. I många fågelböcker ritas den bruna hanen inte ens ut, utan en brun hona får representera båda de bruna typerna av fågel.

Fågelarten brushane har tre olika typer av han-morfer: mörka hanar, ljusare hanar och en ovanlig morf som har samma fjäderdräkt som en hona. De har lite olika beteenden i brushane-samhället.

Ett kön
Vissa djur har bara ett kön och därmed uppsättningar av både äggstockar och testiklar. De kan inte befrukta sig själva, utan behöver träffa någon annan för att ligga. Det vanligaste är att båda befruktar varandra. Sniglar och maskar är exempel på sådana djur.

Två kön, men inte som naturfilmerna visar
Ett välkänt exempel är sjöhästar, där det är hanen som är vad vi skulle kalla gravid. Honan lägger äggen och hanen befruktar dem och bär dem i en ficka på magen tills de är redo att kläckas.

Ett mindre välkänt exempel är hyenor, som är extremt sociala och intelligenta djur. Fläckiga hyenor är matriarkala (det är honor som styr). De lever i klaner som är större och mer socialt komplexa än vargflockar. För att få hög status ska en inte vara aggressiv utan vara duktig på att skapa relationer. Hyenor av olika kön är fysiskt väldigt lika varandra, både i storlek och i färg. Deras könsorgan är utseendemässigt så lika (med stora, tydliga klitorisar utanför kroppen) att människor länge trodde att alla hyenor antingen hade samma kön eller kunde ändra kön när det passade dem.

Stora primater, som till exempel schimpanser, lever i flock. Oftast är flockarna patriarkala (det är hanar som styr), men hos till exempel bonoboapan (som är väldigt närbesläktad med människan) är det honorna som bestämmer. Om det uppstår en konflikt löser bonoboaporna den med sex istället för våld. Det är väldigt välkänt att vissa individer bland alla arter av stora primater beter sig enligt det ”motsatta könets” sociala regler. 

Det här är bara ett par exempel som jag har hittat. Trans och variationer kring kön finns i många fler djurarter än de jag har skrivit här. Och sist men inte minst: människan är ett djur bland alla andra. Det där med naturligt eller onaturligt är ett så uttjatat argument. Jag finns ju, naturlig eller inte.

Vårdens utmaningar

Axel Repka, läkare och transaktivist, gästbloggar med en text om hur och varför sjukvården måste förändras för att omfatta alla - oavsett könsidentitet. Texten utgår från ett tal Axel höll vid seminariet TransHealth in the Nordic Context i Linköping oktober 2011.

"I min aktivism har det viktigaste och bakomliggande målet alltid varit att fler ska må bättre. Aktivismen i sig har också bidragit till det genom att ge människor gemenskap, förståelse för samhället och verktyg att hantera sitt liv. Många transidentifierade, framför allt ungdomar, mår dåligt. En del börjar må bättre när de engagerar sig. Det är fantastiskt att se när människor som kommer in i nätverk och organisationer växer och i takt med att de ser strukturerna i samhället och förstår hur de skapar och upprätthåller vår ohälsa blir starkare. När vi kan lägga ansvaret där det hör hemma och bli arga över diskriminering och förtyckande normer istället för att beskylla oss själva så mår vi också bättre. Ilskan över orättvisor är en så mycket mer helande kraft än självföraktet och skamkänslorna. 

Det handlar om att få tillbaka makten över sitt liv. När samhället i stort utsätter transidentifierade personer för olika typer av bestraffning för att vi inte passar in i ett tvåkönssamhälle, då behöver vi kunna lita på att vårdens representanter står på vår sida och finns till för att vi ska må bättre. Vården har här en oerhört viktig uppgift i att inte frånta människor makten över sina liv. Jag menar att transpersoner ständigt fråntas den rätten i dagens hälso- och sjukvård, framför allt inom den könskorrigerande vården.

Som läkare i Sverige är jag styrd av hälso- och sjukvårdslagen som säger att jag ska ge vård på lika villkor, prioritera så att den som har störst behov får vård först och ge och utforma vården i samråd med patienten. Utöver nationella lagar finns etiska riktlinjer som vi förväntas följa. Att inte skada patienten är en av de mest grundläggande etiska reglerna.

När patienter utsätts för långa utredningar med tvivelaktigt innehåll, har dålig insyn i processen och behandling villkoras med olika ingrepp eller tester så har vi misslyckats med att bygga upp en etisk vård som ska bidra till att människor mår bättre. Många vittnar istället om att den könskorrigerande vården i själva verket tillhör de samhällsinstitutioner som spär på ohälsan, och vi har därmed brutit mot en av de äldsta medicinsketiska principerna om att aldrig skada patienten.

Vården behöver tänka om och utgå från patienternas behov istället för gamla normer kring kön och kroppar. Patienten måste sättas i fokus och vården individualiseras. Patologiseringen och stigmatiseringen av transerfarenheter måste upphöra. Utifrån de internationella riktlinjerna kring könskorrigerande vård, Standards of care, som ges ut av organisationen WPATH (world professional association for transgender health) kan vården utvecklas. Fler behöver få tillgång till vård. I Sverige är det olika svårt att komma till könskorrigerande behandling beorende på var i landet en bor och hur gammal en är. Många fastnar i den första tröskeln i att ens få en remiss, därför tycker jag vi bör införa egenanmälan som standard. Tillgången till könskorrigerande vård för personer under 18 år måste även säkras, låt mig återkomma till det. Fler behöver också få tillgång till vård när de väl finns i systemet men inte passar in i de trånga diagnoskriterier som idag ställs upp. Idag betalar flera människor sina operationer ur egen ficka och skaffar sig hormoner på svarta marknaden.

Självmedicinering och privatfinansierade operationer kan ses som ett kvitto på hur dåligt vården fungerar idag. Skulle vi ha en mer lättillgänglig vård med snabbare utredningar och bredare diagnosticering så skulle andelen som självmedicinerar också minska. Detta eftersom diagnosen i grunden är en självdefinition. De långa utredningarna syftar till att patienten ska visa sig tillräckligt hängiven och stå fast vid sitt ställningstagande att vilja genomgå behandling, fortsätter man säga det och anpassar sin historia så att narrativet uppfylls i övrigt så får man till sist behandling. Men man får inte vara för hängiven och inte stå ut med att vänta och skaffa hormoner själv - för då får man ingen hjälp.

Patienter som självmedicinerar och söker vård för att få kolla upp hormonvärden och andra blodprover nekas inte sällan med hänvisning till att ingen läkare har skrivit ut medicinerna. Jag menar att det aldrig kan vara etiskt rätt att vägra en patient provtagning som är medicinskt motiverad för att patienten själv har försett sig med läkemedel. Även om vi inte skulle hålla med om att behandlingen är rätt för patienten så kan vi ta ansvar för patientens hälsa. Enligt principen om harm reduction bör vi ta tillvara patientens vilja till en god hälsa och följa blodprover för att undvika komplikationer samt förse de som injicerar med rena sprutor och kanyler för att minska risken för infektioner.

Vi kan göra läget ännu säkrare för patienten genom att skriva ut lagliga hormoner. Standards of care ger vårdgivare den möjligheten att ta över behandlingen när patienter självmedicinerar utan någon föregående utredning. Så borde vården enligt mig fungera, att en patient som söker vård och berättar att den självmedicinerar blir inslussad i systemet. Förskrivningen bör ske av läkare med erfarenhet av sådan behandling och samtidigt bör kontakt med en gender clinic tas.

Tillgången till vård bör också säkras för personer under 18 år. Många vittnar om att puberteten är en omvälvande period i livet, särskilt är det sant för de som växer in i fel pubertet. Här behöver sjukvården snabbt vara tillgänglig och kunna ge behandling för att bromsa pubertetsutveckling. Kunskapen i första leden - ungdomarmottagningar, skolhälsovård och primärvård - måste bli bättre för att ungdomar snabbt ska få hjälp.

För att få till en respektfull könskorrigerande vård behöver även lagstiftningen självklart snarast ändras så vi blir kvitt tvångssteriliseringar och åldersgränser. Var och en bör äga rätten att få sin könsidentitet erkänd juridiskt utan krav på medicinsk eller kirurgisk behandling. Detta är en mänsklig rättighet enligt Yogyakartaprinciperna, FN:s dokument kring mänskliga rättigheter utifrån sexualitet, könsidentitet och könsuttryck. 

Åldersgränsen på 18 år som finns i våra länders lagar bör tas bort. Den finns där för att lagstiftarna tänker att ungdomar inte är mogna att ta så stora beslut om sina liv som vilken könsidentitet en har. Det kan vara klokt att dröja med irreversibla behandlingar som operationer för ungdomar, även om det inte bör finnas någon strikt åldersgräns. Men beslutet om att ändra juridisk könstillhörighet är inget irreversibelt beslut. Det är en pappersprodukt. Dock en pappersprodukt med stora implikationer på ens dagliga liv. Det är i många fall viktigare att ungdomar jämfört med vuxna kan ändra personnummer, namn och identitetshandlingar så de slipper utsattheten av att leva i ett socialt kön och ett annat juridiskt. Då lägger vi inte bördan av att vara tvungen att komma ut för alla lärare och andra vuxna omkring en för att undvika jobbiga situationer. Livet blir smidigare. Här har vi möjligheten att göra transungdomars liv lite lättare!

Vad gäller sjukvården i allmänhet så behöver vi tillgång till vård som är transkompetent och kunnig. All blivande vårdpersonal behöver under sin grundutbildning få kunskap och verktyg att möta oss som patienter. Utöver det basala kravet kanske vi även behöver mottagningar runt om i landen som har extra spetskompetens och kan bidra till utbildning och forskning.

Vi vet att transpersoner har en högre risk för hiv-infektion jämfört med befolkningen i stort. Särskilt gäller det transpersoner som har sexuella kontakter med cis-män. Transpersoner är i större utsträckning än andra hänvisade till sexarbete för sin försörjning, vilket i sig är associerat med större risk för hiv och andra sti. Den högre hiv-prevalensen förklaras också med en lägre självkänsla, svårigheter att sätta sexuella gränser och förhandla om säkrare sex. Sexet blir ett sätt att få bekräftelse i sitt självupplevda kön och då kommer det där med säkerhet inte i första hand. Transpersoner nås idag inte av det hiv-preventiva arbete som görs, då gruppen hittills inte har prioriterats.

RFSL och RSFL Ungdom har gjort en enkätstudie på internet om transidentifierades sexuella hälsa  som nyligen publicerats. Det är tydligt i materialet att transidentifierade personer särskilt efterfrågar transkompetenta gynekologer och urologer samt andra mottagningar för sexuell hälsa. De flesta har positiva erfarenheter av sex, men efterfrågar mer kunskap kring hur hormoner och kirurgi påverkar sexualiteten och någon som kan ge svar på deras frågor. Ännu en utmaning för vården att bita i!"

/Axel Repka

Axel är aktivist, läkare och tidigare styrelseledamot i RFSL Ungdoms förbundsstyrelse. Han medverkar även i RFSL Stockholms antologi "Det är vår tur nu - att vara trans i en tvåkönsvärld".

”Tillsammans är vi starka!” – intervju med Buck Angel

Sommaren 2011 besökte Buck Angel Sverige och dök med ens upp i svensk media. Han är sedan tidigare välkänd inom exempelvis FtM-kretsar och andra transrelaterade sammanhang men plötsligt syntes han upp på kanal 5 på bästa sändningstid (visserligen i sensationslystna programmet Outsiders men man kan inte få allt här i världen). Han höll även flera uppskattade föredrag under Stockholm Pride.

Buck är en transkille som skapat och medverkat i en hel del porrfilm. Nu för tiden arbetar han dock främst med att sprida information om trans och att förbättra transpersoners hälsa. Han har bland annat lagt fokus på att via YouTube-klipp och föredrag uppmana transkillar till att regelbundet gå på gynekologisk cellprovtagning och andra typer av gynekologiska undersökningar. Nu i dagarna har hans dokumentär Sexing the Transman premiär. Filmens tanke är att synliggöra transkillars sexualitet. I filmen intervjuas olika transmän om sina kroppar, sin transition och sin sexualitet.

Buck är en enormt viktig förebild. Han reser världen runt och föreläser om sitt liv och vikten av respekt mellan människor. Han är helt öppen med sin transition och en betydelsefull källa till kunskap, inspiration och synliggörande. Jag kontaktade därför Buck och ställde några frågor.

Du är en förebild för många människor. Men vilka förebilder har du?
- Min fru är en av mina förebilder. Hon är en fantastisk person och har verkligen hjälpt mig att känna mig säker kring min transition. Hon älskar mig villkorslöst och vi är själsfränder. En annan förebild som jag haft länge är Madonna. Jag tycker att hon är helt otrolig. Hon har alltid varit sig själv och bryr sig inte om vad andra tänker om henne. Jag gillar det och har anammat den attityden i mitt eget liv. Det är ett väldigt viktigt budskap.

Om du kunde förändra en sak i världen, vad skulle det vara?
- Stoppa alla former av hat! Det finns så mycket hat i den här världen och mycket finns inom vårt eget community. Det är en skam att så många transpersoner är hatiska mot mig och mitt arbete. De sprider ett hatiskt budskap och det är inte vad vi borde göra. Istället borde vi hålla ihop. Tillsammans är vi starka! Det är väldigt viktigt att komma ihåg att vi är lika men samtidigt olika. Mångfald är fantastiskt – omfamna det! I den här världen lär vi oss att försöka vara så lika som möjligt. Därför gör olikheter folk upprörda och de reagerar med hat. Stoppa hatet!

En önskan om en mer kärleksfull värld var ett genomgående tema under de föreläsningar Buck höll under Stockholm Pride. Han berättade öppenhjärtligt om sitt liv men lyfte också tankar om hur samhället behöver förändras. Han var tydlig med att hans framträdanden handlar just om att nå människor med budskapet om respekt, acceptans och alla människors lika värde. Hans starka föredrag under Pride lockade fram både skratt och tårar hos åhörarna. Vi var många som berördes av hans ord och erfarenheter.

När du var i Sverige så nämnde du att du älskar hundar och att du har sju hundar. Har du lust att berätta om dina hundar och varför du gillar hundar så mycket?
- Jag älskar hundar och det stämmer bra att jag har sju stycken. Fem av dem är före detta gatuhundar från Mexico, där jag bor.Jag har alltid haft hundar, ända sedan jag var barn och jag har alltid känt mig väldigt nära dem. De dömer ingen, till skillnad från alla människor som dömde mig när jag var yngre. Kanske är det därför jag känner mig så nära hundar. De hundar jag har nu heter Angelo (som är 18 år), Lola, Mack, Carey, Canella, Duke och Coco.

Har du ett råd eller något annat du vill säga till de som besöker Transformering.se?
- Kom ihåg att det alltid är okej att känna det du känner. När jag var ung förstod inte folk vad det innebar att vara transsexuell. Det är annorlunda nu även om det såklart fortfarande finns många människor som inte gillar transpersoner. Men det spelar ingen roll vad andra tänker. Att du vet vad du känner och vill är det som spelar roll. Var dig själv, var glad och älska dig själv!