Transbloggen

INGA FLER TVÅNGSSTERILISERINGAR!

Kampen har varit lång och envis, väntan har varit svår och kostat många mycket, längtan har ärligt talat hunnit bli minst sagt otålig, men äntligen är det klart   - nu stryks kravet på sterilisering för att ändra juridiskt kön!

Drygt 10 transaktivister följde från åhörarläktaren förmiddagens debatt i Riksdagen och omröstningen som ägde rum senare på eftermiddagen. 

Det finns mycket att säga om debatten som gått under dagen, och vi på transbloggen ska försöka återkomma med lite mer info om dagens debatt och omröstning, men i nuläget behöver ni bara veta att steriliseringskravet är struket från lagtexten och att idag är en dag för att fira!

För dig som befinner dig i Stockholmsområdet är ni välkomna på fest för att fira på RFSL-huset (Sveavägen 59) från kl 18. Det kommer bli alkoholfritt bubbel, brandtal, mingel och hurrarop hela kvällen!

Länge leve transkampen!

Text och video av Nino Mick

Igår skrev vi här på Transbloggen om Nino Mick som vann Poetry Slam SM i Malmö där det avgjordes förra helgen. Längst ner här i blogginlägget kan du se en mobilfilmad upptagning av ”En zebra i Nordstan”, en av de texter som hen vann med. Idag har vi dessutom glädjen att kunna dela med oss av en text som Nino skrivit efter vinsten. Varsågoda, exklusivt för Transbloggens läsare:

”Orden verkar ha kommit ifatt mig lite. Och jag skrev något viktigt, som jag verkligen önskar att du läser.

Jag skrev ’En zebra i Nordstan’ förra veckan, efter att ha funderat på den ett tag. Katalysatorn var ett homofobiskt hatbrott mot en av mina vänner, och det finns med som en tung aspekt i dikten. Hbtq-personer och andra normbrytare blir ofta självlysande. Ett samkönat par syns mycket mer än ett olikkönat.

Men. Dikten handlar också om att vara osynlig. Att vi antar att varje människa vi möter är heterosexuell och cisperson (alltså inte queer och/eller transperson) – en del av det som kallas heteronormen.

Jag bryter heteronormen. Jag är en transperson, och jag är inte straight. Mitt pronomen är hen eller den – Jag är inte kvinna, jag är inte man, mitt pronomen är inte hon eller han.

Det är inte farligt att säga fel pronomen. Vi hjälper varandra, rättar och går vidare. Vi övar oss i rätt pronomen och tolkar välvilligt när det ändå råkar bli fel. Men vi försöker säga rätt, för att det är viktigt. För att hbtq-personer som grupp mår psykiskt sämre än hetero-cispersoner. För att det inte är hatbrott eller ord på spårvagnen som är det som tär på en i vardagen, utan de små, små sakerna som händer hela tiden.

Det är en speciell utmaning att vara transperson och estradpoet. Jag har inte tid att presentera mig med namn och pronomen innan jag kör en dikt, för det tar tid från mina tre minuter. Så jag går av scenen efteråt och vet att när publiken snackar med varandra om mig så kan det låta 'hon var bra!' eller 'hon var inte bra', men det är likväl hon, hon, hon, jag är lika osynliggjord som på spårvagnen. Det blir också ränder som rinner.

Just nu är jag jätterädd att den här vinsten ska göra mig osynlig. Det stressar mig. Jag har redan hört det hända. Det är jobbigt att bli felkönad, det är jobbigt att rätta folk som felkönar, det är jobbigt att ha garden uppe och vara så stark, hela tiden. Och jag kommer inte klara det ensam.

Så snälla – Jag behöver hjälp. Den som säger att en kvinna vann SM i Poetry Slam 2013 har fel. Den som säger att det var två killar och sex tjejer i finalen har fel. Den som kallar Nino Mick för 'hon' säger fel.

Det är jobbigt att ifrågasätta och rätta någon när det handlar om kön, jag vet det. Men snälla, försök, för det är viktigt. Det är en viktig principsak att respektera någons könsidentitet, och jag är värd och kommer alltid vara värd att få min könsidentitet respekterad, precis som du. Men den här gången stannar det inte där. Det handlar om alla jag känner som är unga transpersoner. Det handlar om alla som inte syns. Det handlar om att hbtq-personer som grupp mår psykiskt sämre än hetero-cispersoner. Det handlar om att vi har så otroligt få personer som nämns i media som vi kan titta på och tänka 'hen är transperson, som jag'.

Snälla, för deras skull, gör mig inte osynlig.

Så. Jag heter Nino. Mitt pronomen är hen eller den. Vad är ditt pronomen?"

- Nino Mick

Transläger som mötesplats och frizon

Som ni kanske sett i Transkalendern här bredvid och på Transformering.ses Facebooksida arrangerar RFSL Roslagen och RFSL Ungdoms aktivistgrupp Roslagen ett transläger i mitten av juni. Ett sådant toppeninitiativ ville vi givetvis veta mer om! Transbloggen har intervjuat Adrian från RFSL Ungdoms aktivistgrupp Roslagen.

Transbloggen: Berätta lite om lägret!
Lägret riktar sig till ungdomar upp till 20 år som transidentiferar sig, och är medlemmar hos RFSL Roslagen och/eller RFSL Ungdom Öst.
I dagsläget är inte alla aktiviteter klara, men det kommer finnas möjlighet till någon typ av samtalsgrupper, att paddla kanot, spela spel och bara vara. Vi har även tillgång till en badstrand som är privat, om nu någon vågar utmana vattentemperaturen i mitten av juni.

Vad kan lägret betyda för deltagarna, tänker ni?
Vi tror att lägret kan ge en möjlighet att få vistas i en trygg miljö och träffa människor i en liknande situation som en själv. Det ska vara en möjlighet att känna sig avslappnad, lära känna nya personer och självfallet ha roligt. För transungdomar som kanske inte bor i storstäderna finns det ett behov av att prata med andra, att träffas. Det kan bli rätt ensamt ibland, och vi hoppas att detta kan vara lite av en motvikt till det. En frizon, kan man säga.

Ni arrangerar translägret tillsammans med Norrtälje kommun. Vad innebär det för er att kommunen är samarbetspartner?
Vi tycker att det visar på att kommunen tar frågan på allvar, att de har förståelse för att de har transungdomar i sin kommun som har behovet av att träffa andra. Eftersom vi alla arbetar helt ideellt gör det också möjligt att bedriva lägret, eftersom vi inte har 3500 kr till lokalhyra.
Men, det finns fortfarande att arbeta med inom Norrtälje kommun. Att ge transungdomar i kommunen en trygg plats tre dagar per år räcker inte. Kommunen borde se till att stötta oss ekonomiskt på ett sådant sätt att vi kan erbjuda en trygg verksamhet och mötesplats för HBTQ-ungdomar kontinuerligt. Kommunen behöver även utarbeta en handlingsplan rörande HBTQ-frågor. Om Norrtälje kommun ska hänga med i utvecklingen gäller det att sätta dessa frågor högre upp på agendan än vad som görs idag.

Om en inte är öppen som transperson eller är nervös för att en inte ska känna någon där men vill åka på lägret, hur funkar det?
Alla på lägret har sekretess, så det som sägs på lägret stannar hos oss. Du behöver inte vara öppen för att komma på lägret, men vi kommer behöva målsmans underskrift på ungdomar under 18 år. Flera av ledarna har erfarenhet av att jobba med ungdomar, och alla har transkompetens. Vi kommer att arbeta aktivt med att se till att alla känner sig hemma på en rad olika sätt, och det kommer finnas många ledare man kan vända sig till.
Så är det såklart så att det kan vara lite nervöst. Jag är också lite nervös, och det får man vara. Det är helt okey.

Tack Adrian och RFSL Ungdoms aktivistgrupp Roslagen, och vi hoppas att ni får ett fint läger. Mer information och formulär för intresseanmälan (öppet till och med 14 maj) finns här: http://bit.ly/12dnvoW

Finns det liknande initiativ där du bor eller andra aktiviteter för unga transpersoner? Tipsa gärna Transformering.se genom att mejla till trans@rfslungdom.se, och använd Transkalendern för att sprida information om sådant som händer!

Transaktivisterna på Södra Latin berättar

Häromdagen skrev vi på transbloggen om eleverna på Södra Latin som sett till att skolan ska få könsneutrala omklädningsrum. Nu har vi fått tag i Serny, Louise och Camille som kämpat för att genomdriva det här. Vi frågade dem om hur de gått till väga, vilka reaktioner de mött och vilka tips de har till andra som vill genomföra liknande grejer på sina skolor. Här har ni deras inspirerande berättelse!

Transbloggen: Hur har ni gått till väga för att skolan ska införa könsneutrala omklädningsrum?
Serny: Jag har under hela gymnasietiden känt ett behov av att få byta om som jag är, det vill säga som transperson/intergender. Att varje vecka tvingas till att identifiera sig som kille på grund av sitt biologiska och juridiska kön är plågsamt. Så jag bad idrottsläraren om att få byta om enskilt och läraren hänvisade till ett låst omklädningsrum som ligger mellan de två stora könsdefinerade. För att byta om där krävdes att både innan och efter varje idrottslektion låna nycklar av läraren, springa utomhus till omklädningsrummet, låsa upp det och sedan springa utomhus tillbaka upp för alla trappor med nycklarna igen. När jag sedan tog upp detta i skolans hbtq-förening, som är en samlingsplats för hbtq-personer och andra intresserade, så fick jag ett gensvar på dessa tankegångar och vi kom fram till att rummet borde vara upplåst och tydligt märkas med en skylt som visar att rummet är öppet för alla oavsett könsidentitet.

Louise: Det var då en av flera frågor som vi i egenskap av kontaktpersoner för hbtq-hörnan började driva i form av samtal med skolledningen och med berörda lärare. Just denna fråga om omklädningsrummet drev Serny extra hårt och var väldigt på skolledning för att vi skulle komma fram till ett beslut. Efter cirka ett halvår så var det bestämt att det skulle öppnas och skyltas om och i samma veva så tillsattes en ny elevkår på skolan. Ordförande för demokratiska utskottet blev Camille Trombetti som tog kontakt med hbtq-hörnan och inledde ett fint samarbete i våra frågor. Detta var mycket positivt eftersom en elevkår representerar alla elever vilket ger större förtroende hos skolledningen. Elevkåren bestämde att en officiell invigning skulle genomföras den 6e maj och uppmärksammade omklädningsrummet i media.

Vad har ni mött för reaktioner? Har ni mött något motstånd, och hur har ni hanterat det i såna fall?
Camille: Vi har mestadels mötts av positiva reaktioner från anhöriga och främmande människor som är stolta och glada över vårt driv. Vi har fått mail från människor som beskriver hur tufft de har haft det som transpersoner under sin skoltid och hur gärna de hade gått på Södra Latins Gymnasium. De flesta elever är mycket stolta över sin skola även om det finns några som tycker att sådana här saker är onödigt och överdrivet. Näthatet har varit påtagligt, men vi har inte känt oss utsatta för personliga påhopp. Det är också något vi räknat med då vi på förhand visste hur den här debatten ser ut, detta är ännu en falang av hen-debatten och många "hen-hatare" kommer fram med sina dammiga konservativa argument. Blondinbellas blogginlägg är ett utmärkt exempel på detta. 

Louise: Skolledningen har varit neutrala i själva frågan om omklädningsrummet men lyssnar gärna på oss elever i allmänhet. Vi har startat en genus-grupp på skolan där vi kontaktpersoner, skolledningen och en av skolans lärare som är genuspedagog är med. Men vi kan se att behovet av en vidare hbtq-kompetens är stort hos skolledning och lärare även om vi kommit långt på vår skola.

Vilka råd har ni till andra som vill genomföra liknande insatser på sin skola?
Serny: Att starta en hbtq-förening är en bra idé, att höra sig för om det finns fler på skolan som skulle vilja samlas och göra skillnad. Att kontakta någon förening som jobbar med hbtq-rättigheter på din ort, till exempel RFSL eller RFSL Ungdom är bra för att få stöd på plats.
Louise: Alla är också givetvis välkomna att kontakta oss för inspiration och tips vid motgångar eller vid uppstart av förening!
Camille: Något som är viktigt är att vara envis och inte ge vika för dem som inte kan sätta sig in i situationen och förstå att detta är viktiga frågor. Med hopp om många könsneutrala omklädningsrum!

Transbloggen tackar Serny, Louise och Camille för sin viktiga kamp och för att de tog sig tid att svara på frågorna. Hör av er till oss på transbloggen om ni t.ex. vill komma i kontakt med någon av dem, eller om ni har egna berättelser om transaktivism och hbtq-kamp på er skola!

/Carl