När jag bytte förnamn första gången fick jag inte heta något könskonträrt. Med "könskonträrt" menas i det här fallet ett namn som inte passar ihop med ens juridiska kön utan som anses tillhöra det "andra" könet. Så jag satt där med listan över könsneutrala namn som låg på Patent- och registreringsverkets hemsida och försökte välja mig ett namn. Alex, Kim, Robin, Charlie... Men också Jesus, Krishna, Mohammad, Maria, Jordan, Ali, Jin och ytterligare cirka 150 namn. Namnen på den här listan ändrades ungefär en gång i halvåret: här fanns de namn som både minst 50 juridiska män och minst 50 juridiska kvinnor bar. Så jag satt där och funderade. Vad kan jag tänka mig att heta? (Vad vill jag heta var inte ett alternativ - jag hade ju bara dessa namn att välja på.)

Jag hade börjat kika på listan redan under 2006 men det dröjde till våren 2007 innan jag skickade in min ansökan till Skatteverket. Och då hade de plockat bort det namn jag valt. Jag hade bestämt mig för att heta Eddie, men kvar fanns bara stavningen Eddy. Det kändes inte alls rätt. Det var ju inte jag! Och jag som redan hade introducerat namnet för min omgivning. Flera telefonsamtal till Skatteverket och till Patent- och registreringsverket följde. Kunde jag byta till Eddie? Men myndighetspersonerna talade om för mig att nej nej NEJ, det var Eddy som gällde, inget annat. Så jag bytte till Eddy men stavade det med -ie på slutet i alla sammanhang som jag själv hade makt att bestämma över. Men på min legitimation och i alla möjliga register stod Eddy. Jag kände mig halv, obekväm, inte riktigt rätt.

Under 2009 bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag skrev ett långt brev till Patent- och registreringsverket där jag menade att mitt namn var mitt varumärke (det var ett språk jag tänkte att PRV skulle förstå). Jag bifogade skärmdumpar med antal sökträffar på "Eddie Summanen" respektive "Eddy Summanen". Eddie hade mängder av träffar, Eddy hade 0 (med följdfrågan: "menar du Eddie Summanen?"). Jag bifogade en lista på saker jag publicerat under namnet Eddie, jag berättade att jag i alla sammanhang utom på min legitimation hette Eddie, att jag och alla omkring mig såg mig som Eddie (jag berättade dock INTE att jag gick en könsbytesutredning - jag gick istället enbart på "mitt namn är mitt varumärke"-linjen). Ansökan skickades in och några veckor därefter ringde en handläggare från PRV.

- Hej, jag sitter med din ansökan nu och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
- Vad menar du?
- Jo, Eddie är ju ett manligt namn.
- Ja?
- Och Eddy kan alla heta.
- Men det finns faktiskt juridiska kvinnor som heter Eddie.
- Jo, fast de är väldigt få.
- Men de finns.
- Ja.
- Jag förstår inte varför jag inte kan stava mitt namn hur jag vill. Y eller IE, det borde fungera vilket som.
- I praktiken ja, men...
- Jag heter ju Eddie, det är redan etablerat.
- Jo, men det går ju inte.
- Jo det går visst. Jag ser inte problemet: jag heter redan Eddie i alla andra sammanhang än på pappret. Och det finns personer av alla kön som heter både Eddie och Eddy. Och det är samma namn fast med olika stavning. En person mer eller mindre som heter Eddie kan väl inte spela så stor roll för er?
- Ja, jo. Du har kanske rätt. Jo, vi gör så här: jag godkänner din ansökan.
- Så jag får heta Eddie?
- Ja.

TACK TACK TACK var det enda jag kunde tänka. Jag vågade inte riktigt tro på det hon lovat (tänk om någon högre upp på PRV bestämde att hon gjort fel?) men några veckor senare kom namnbeviset med posten. Min glädje var enormt stor! Det kändes som om något som skavt och irriterat under två års tid plötsligt hade försvunnit, läkt, lagats. Det var helt enkelt sanslöst viktigt att få heta rätt namn. Ytterligare några veckor senare föll domen i Jan-Olov Madeleine-målet. Hen (och flera andra) hade överklagat det faktum att de inte fick heta vad de ville. Och de fick rätt. Tack vare deras kamp förändrades plötsligt namnlagspraxis. Det är tack vare dessa människor och hbtq-politiska organisationer som jag nu under 2011 kunde byta namn igen - oavsett mitt juridiska kön. Nu bytte jag till Edward - ett namn som jag valt helt fritt och inte från en lista. Det var en fantastisk frihet.

Men den frihet jag har gäller inte alla. Personer under 18 år får fortfarande inte byta till könskonträra namn - inte ens med målsmans tillstånd. Skatteverket godkänner dock de flesta ansökningar medan PRV säger nej. Det är en galen och märklig situation. Kampen fortsätter för att alla människor oavsett ålder ska få välja sitt eget namn. Att få ha sitt rätta namn på legitimationen är fundamentalt för att man ska må bra. Det är en rättighet som ska gälla för alla!