Den här frågan kommer ganska ofta från människor som funderar. Finns det något sätt att veta, några tydliga tecken? Jag kanske är trans, men ändå inte, eller? Hur vet jag om jag är trans?

Det tråkiga svaret: Det vet bara du.
Ett annat svar: Det vet du inte. Men det gör ingen annan heller. Det är viktigt att komma ihåg att det bara du själv som avgör vad och vem du är, ingen annan.Spelar ingen roll vad de omkring dig säger, det är bara du som kan ha vetskapen - i dig själv, i din egen kropp.

Vi lever i ett samhälle som inte alltid tillåter oss att testa gränserna för kön på ett självklart sätt. Det gör att många inte är förberedda om tanken ”är jag trans?” dyker upp. Jag var inte det i alla fall. Jag blev helt ställd. Ingenting i mitt liv dittills hade förberett mig på det. Jag hade inte riktigt orden och bakgrunden för vad jag kände och det fanns inte lika många bloggar, videos eller forum som det finns nu. Som tur var pratade jag om mina tankar med en vän som kunde det här med trans. Min vän lyssnade på mina funderingar och sa till slut: har du tänkt på att du kan vara intergender? Jag sa nej direkt. Alla andra, hela världen, mina syskon och föräldrar och vänner kunde vara transpersoner, men inte jag.

Men det samtalet satte igång någonting i mig. Plötsligt fanns där en liten envis röst i bakhuvudet som inte lät mig vara ifred. Till slut blev det omöjligt för mig att låtsas som att jag var cis. Jag tog mod till mig och berättade för samma vän att jag såg mig som intergender och ville bli kallad hen. Det var en oerhört skrämmande känsla. Det kändes som att det mentala golv jag stod på bara försvann under mig. Det fanns ingenting att ta tag i. Inga fasta punkter längre, inga färdiga svar eller självklara vägar. Men samtidigt var det häftigt. Allt det där med könsidentiteten som skavt, som känts för trångt eller obekvämt eller konstigt och fel blev något jag kunde släppa och bli fri från. För första gången var jag helt bekväm med att vara jag.

En lång tid efter det var jag otrygg i min identitet. Den var ”ny”, eller i alla fall var det nytt att andra visste om hur det låg till. Jag blev väldigt påverkad när någon använde fel pronomen. Många behandlade mig som att jag precis hade börjat fundera kring om jag var trans och såg det som en chans att själva berätta om att de en gång också hade tänkt så men att det ”gått över”. Som om de inte fattade att jag ju faktiskt redan hade funderat men kommit fram till något annat än de!

Jag vill inte vara den som säger att allt blir bättre med tiden, men det blev det faktiskt. I takt med att folk blev vana vid att ”okej, det är så här det är nu”, slutade de använda fel pronomen. Och jag blev tryggare i mig själv med tiden. Jag lärde mig formen för min identitet genom att testa mig fram, genom att gå åt olika riktningar för att upptäcka var gränserna gick. Nu sa någon hen om mig: hur kändes det? Nu sminkade jag mig: var det okej? Vill jag ha längre hår? Nu testade jag en binder: vad tyckte jag om det? Nu gick jag omkring bland folk i högklackat: hur upplevde jag det? Och ibland tillät jag mig att göra saker som jag själv tyckte var konstigt eller jobbigt, som att under en period bara ha kläder som jag enligt normen förväntades ha.

Sättet jag har känt kring min könsidentitet har inte ändrats sedan jag kom ut, men min känsla kring att vara trans har ändrat sig lite fram och tillbaka med tiden. Ibland har jag velat smyga eller har tänkt att ”varför ska jag alltid vara jobbig?”. Som när jag börjar på ett nytt jobb och ska välja om jag ska komma ut för mina nya arbetskamrater. Ibland har jag berättat, ibland inte. Och ibland har jag valt att inte berätta, därför att jag just då inte skulle orka med reaktionen jag trott att jag skulle få. Oftast har jag varit öppen, varit stolt och känt mig fri, friast, ärligast mot mig själv och glad.

Det är lite så det har känts för mig. Det kanske kan hjälpa dig som funderar, eller i alla fall ge någon annans perspektiv på det. Själv har jag tyckt att det är ganska skönt med ett ord på vad jag definierar mig som, men det finns många som tycker att det inte alls känns bra. Och den definition jag har nu kan ju ändra sig när som helst. Jag tycker inte att jag är ”klar”, att jag har kommit ut mina gånger i livet och nu inte får komma ut fler gånger som något annat. Det finns ingen sådan kvot.

Motfrågan till ”Hur vet jag om jag är trans?” är såklart ”Hur vet jag om jag är cis?”. Det finns några ganska enkla definitioner av cis, som många cispersoner aldrig skulle ställa upp på. Att könsidentiteten, könsuttrycket, kroppen, det juridiska och sociala könet skulle hänga ihop och alltid ha gjort det, till exempel. Det finns många cis-människor som på en eller annan punkt inte passar in. En kanske har ett könsuttryck som inte hänger ihop med resten. Eller att det sociala könet kanske inte är på ”samma sida” som de andra delarna. En kanske ”bara” håller med om det som står i passet, men är lite olika när det gäller allt det andra.

Hur du vet att du är trans, eller vet att du inte är trans, är något du får upplevelsen av att ta reda på alldeles på egen hand. Det är ganska omtumlande, ibland jobbigt, ibland skrämmande, men helt klart värt det – oavsett vad du till slut definierar dig som.