Vårdtagarens guide till kunskapsstöden, del 2

Förra veckan påbörjade Transformering.se en guide till Socialstyrelsens nya kunskapsstöd ”God vård av barn och ungdomar med könsdysfori” och ”God vård av vuxna med könsdysfori”.

Den första delen kan du läsa här. I den här andra och avslutande delen tar vi upp hur utredningen bör läggas upp och vilka typer av behandling som kan ingå i vård för könsdysfori.

Om du vill läsa mer kan du använda dig av sidhänvisningarna som finns inom parentes. BoU hänvisar till kunskapsstödet som rör barn och ungdomar. Vux hänvisar till kunskapsstödet för vård av vuxna.

Vad kan man få för behandling?

Socialstyrelsen använder begreppet könsdysfori i stället för att dela in i olika diagnoser. Om man har könsdysfori kan man ha ett vårdbehov, som kan se ut på olika sätt. Man kan känna könsdysfori och få vård och behandling för det både som binär transperson och som ickebinär transperson, antingen man är man/pojke, kvinna/flicka, annat kön eller inget kön. 

Oavsett vilken diagnos man får kan man behöva och vilja ha olika typer av behandling, som hormonbehandling, kirurgi, röst- och kommunikationsträning och hårborttagning. ”Ingen ska gå miste om den vård de behöver eller få vård som inte är lämplig”, skriver Socialstyrelsen, och poängterar att vården ska vara individuellt anpassad: ”Det innebär att två individer med samma diagnos inte nödvändigtvis erhåller samma vårdåtgärder.” Undantaget är sådan vård som i dag regleras i lag, som underlivskirurgi. (BoU 28, Vux 22)

Vård och behandling för könsdysfori ska så långt det är möjligt ske i samråd med patienten, det vill säga att man själv ska ha inflytande över den vård och behandling man får. När man är under 18 år är det ens vårdnadshavare som har det huvudsakliga ansvaret för att man får den vård och behandling man behöver, tills det bedöms att man är mogen att ta sådana beslut själv. Oavsett ålder ska man kunna få information som är anpassad efter ens egna förutsättningar och behov. (BoU 33–34, Vux 27–28)

Stöd och hjälp under utredningen

Om man vill kan man få en fast vårdkontakt. När man gör en utredning brukar man träffa både läkare/psykiatriker, psykolog och kurator, och ofta också endokrinolog, plastikkirurg, logoped och hudterapeut. En fast vårdkontakt kan vara en ”fast punkt” i ens utredning. (BoU 30, Vux 25)

Utredningen kan innehålla en så kallad real life experience eller real life test, en period då man lever socialt i enlighet med sin könsidentitet. En del lever redan i enlighet med sin könsidentitet när de påbörjar utredning. Innan man genomgår real life experience kan man ha behov att till exempel påbörja hormonbehandling, genomgå mastektomi eller ta bort hår på kroppen och/eller i ansiktet. Det kan göra det lättare för en att uppfattas i enlighet med sin könsidentitet. (BoU 41–42, Vux 35–36)

Hälso- och sjukvården bör också erbjuda hjälpmedel som peruk, bröstproteser, penisprotes och binder. (BoU 42–43, Vux 36–37)

Man kan behöva någon form av samtalsstöd eller liknande under sin utredning. Om man har behov av samtalsstöd från någon som inte ingår i ens utredningsteam bör teamet uppmuntra och medverka till att man får det. (BoU 46–47, Vux 39–41)

Stöd från närstående är viktigt, och närstående kan själva behöva information, stöd och rådgivning för att kunna vara stöttande och accepterande och hantera eventuell egen oro och osäkerhet. Vårdnadshavare bör också få tillgång till information, stöd och rådgivning från vården. (BoU 25–26, 50–51) Det gäller även närstående till vuxna. (Vux 42)

Specifikt för personer under 18

Vården bör samarbeta med till exempel skola, socialtjänst och ungdomsmottagning för att personer under 18 som har könsdysfori ska få det stöd de behöver i sin vardag. (BoU 43–44)

Om man är under 18 bör man få information från vården om till exempel stödgrupper eller organisationer där man kan vara med som ung transperson. Vården bör också själva organisera grupper för unga transpersoner. (BoU 49–50)

Man bör få tillgång till pubertetsbromsande hormonbehandling (”stopphormoner”) om man befinner sig i början av puberteten. Om man slutar ta stopphormonerna sätter den kroppsegna puberteten i gång igen, och det finns inget som tyder på att stopphormoner påverkar ens framtida fertilitet. Man kan också få så kallade könskonträra hormoner för att sätta i gång pubertetsförändringar som stämmer överens med ens könsidentitet. (BoU 52–54)

Hormonbehandling

Psykisk ohälsa behöver inte vara ett hinder för hormonbehandling. (BoU 52 och 62, Vux 43)

Olika personer kan ha olika mål med hormonbehandling. Socialstyrelsen skriver: ”Vissa personer vill utveckla [kroppen] i feminin eller maskulin riktning så långt som är möjligt, medan målet för andra är ett mer androgynt utseende efter att existerande sekundära könskarakteristika har minimerats”. Ens egna mål med behandlingen ska räknas in när vården fattar beslut om hormonbehandling, samtidigt som man tar hänsyn till ens hälsa och eventuella risker. (BoU 58, Vux 43)

Om man självmedicinerar innan man påbörjar utredning, eller självmedicinerar under utredning, bör vården bedöma om de kan ta över ansvaret för medicineringen för att den ska ske på ett så säkert sätt som möjligt. (BoU 64, Vux 48)

Kirurgi

Könskorrigerande kirurgi är inte skönhetsbehandling. Kirurgin är till för att minska könsdysforin, som kommer sig av att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten. Både funktion och utseende kan vara betydelsefulla för den som genomgår könskorrigerande kirurgi. (BoU 65–66, Vux 49–50)

Innan operation bör man få se bilder på resultat av den operationsteknik som ska användas. I första hand bör man få se resultat av operationer som gjorts på den klinik där man ska opereras. (BoU 67–68, Vux 52–53)

En nyhet är att man i vissa fall bör få tillgång till feminiserande ansiktskirurgi (FFS) inom vården för könsdysfori. (Vux 60–62)

Personer med kvinnligt födelsekön (som tilldelat juridiskt kön kvinna när de föddes) bör i vissa fall få möjlighet till fettsugning på höfter. (Vux 62–63)

Operationer man kan få tillgång till innan man fyllt 18 år är bröstförstoring respektive mastektomi och i vissa fall reduktion (förminskning) av struphuvud, feminiserande ansiktskirurgi och fettsugning på höfter.

Sexuell och reproduktiv hälsa

Under sin utredning bör man få möjlighet att prata med personal som har sexologisk och sexualmedicinsk kompetens. Samtalen kan handla om ens egen sexualitet, om lust, njutning och säkrare sex. Vårdgivaren ska utgå från de ord man själv är bekväm med. (BoU 74–75, Vux 64–65)

Om man vill bör man få tillgång till så kallade fertilitetsbevarande åtgärder, att spara könsceller (ägg eller spermier) om man vill kunna bli genetisk förälder i framtiden. Socialstyrelsen motiverar den rekommendationen så här: ”Åtgärden bör ses som en del i att erbjuda jämlik vård till alla patienter som ska genomgå en behandling som kan påverka deras fertilitet negativt, oavsett vad skälet till behandlingen är.” (BoU 78)

Röst- och kommunikationsbehandling

Man bör få möjlighet till logopedisk behandling, oavsett födelsekön (det kön man blev tilldelad när man föddes). Förutom röstträning kan man få hjälp att anpassa övrig verbal och icke-verbal kommunikation, som kroppsspråk.

Om man vill ha en röst som uppfattas som feminin, och själv upplever att ens röstläge är för mörkt för det efter röstträning, bör man erbjudas röstkirurgisk behandling. Det innebär att man sträcker eller förkortar stämbanden med en operation. (Vux 71–72) Den typen av operation kan man få när man har fyllt 18 år. (BoU 81)

Hårborttagning

Personer med manligt födelsekön (som tilldelats juridiskt kön man vid födseln) bör få ta bort oönskad hårväxt. Man använder hårborttagningsmetoder som är permanenta eller som ger ett långvarigt resultat. Man bör få ta bort hårväxt i ansiktet, på halsen, fram- och baksidan av överkroppen, armar och händer, beroende på vad man behöver. ”Syftet med hårborttagning är att få bort så mycket hår som möjligt. Men även under optimala förhållanden är det svårt att bli helt hårfri”, skriver Socialstyrelsen. (BoU 83–84, Vux 73–75)

Eftervård och uppföljning

Socialstyrelsen betonar också (i kunskapsstödet för vård av vuxna) att det är viktigt med eftervård och uppföljning efter avslutad utredning och behandling för könsdysfori. Det gäller såväl eventuell hormonbehandling som psykologisk, psykiatrisk och psykosocial eftervård. Det är viktigt att man får förutsättningar för en god fysisk och psykisk hälsa. Även i fråga om eftervården, till exempel gynekologisk vård, skriver Socialstyrelsen om vikten av ett bra bemötande:

”Vid alla fysiska undersökningar behöver hälso- och sjukvårdspersonalen dessutom vara medveten om att patienter kan uppleva det som mycket känsligt att genomgå typer av undersökningar som traditionellt förknippas med det kön man inte identifierar sig med, liksom undersökningar av könsorgan som traditionellt förknippas med det kön man inte identifierar sig med. Därför är det särskilt viktigt att bemöta patienten med respekt och lyhördhet i sådana situationer.” (Vux 80)

Lägg till ny kommentar

Plain text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

Sökformulär