Omtransition

Transition betyder en förändring från ett tillstånd till ett annat. När man pratar om trans används begreppet ofta för att beskriva en könsbekräftande process. En transition kan vara social, medicinsk och/eller juridisk. I den här texten går vi igenom dessa olika delar av en transition, och går igenom vad en omtransition kan innebära. 

Omtransition kan betyda olika saker. Det som också kallas retransition eller detransition innebär att man återgår till att identifiera sig med sitt vid födelsen tilldelade kön. Omtransition kan också vara att ens identitet förändras på andra sätt. En del som genomgått könsbekräftande vård och sedan omtransitionerar kan ångra hela eller delar av den behandling man genomgått.

Ordet "ånger" som vi använder i den här texten kan förstås på olika sätt. Ibland är ånger inte heller en del av en omtransition utan istället handlar det exempelvis om ilska eller sorg vid felbehandling eller tvångssterilisering. Läs mer om detta mot slutet av texten.

Social transition

Social transition innebär att börja leva i vardagen som det kön man känner sig som. Många som gör en social transition ändrar namn och/eller pronomen och börjar klä sig på sätt som man känner uttrycker ens könsidentitet. En social transition kan också vara ett sätt att utforska sin könsidentitet. Social transition är den enda typ av transition man kan göra innan man har kommit i puberteten. 

För en social transition krävs ingen könsutredning, inga fysiska ingrepp eller andra behandlingar, eller att man ändrar juridiskt kön. Man behöver inte ändra namn juridiskt för att kunna använda ett annat förnamn i vardagen, men det kan underlätta. Det finns ingen åldersgräns för att ändra juridiskt namn. 

Om man har för avsikt att ändra juridiskt kön och eventuellt genomgå könsbekräftande underlivskirurgi är en viktig del av könsutredningen att man lever i enlighet med sin könsidentitet i vardagen under en viss tid. Detta är ett krav för att Socialstyrelsens rättsliga råd, som ger tillstånd för ändring av juridiskt kön och könsbekräftande underlivskirurgi, ska bedöma att ens könsidentitet är stabil över tid.

Medicinsk transition

Medicinsk transition är olika slags könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling, röstträning och operationer. För att få könsbekräftande behandling genom den allmänna hälso- och sjukvården behöver man genomgå en könsutredning och få en könsdysfori-diagnos. Man kan få viss könsbekräftande behandling från det att man kommer i puberteten. För vissa behandlingar finns fasta åldersgränser. Det är till exempel inte tillåtet att genomgå könsbekräftande underlivskirurgi (operera könsorganet) innan man fyllt 18 år.

Juridisk transition

Juridisk transition innebär att man ändrar juridiskt kön. För att kunna ändra juridiskt kön som transperson behöver man genomgå en könsutredning och få en könsdysfori-diagnos, och leva i vardagen i enlighet med sin könsidentitet under en viss tid. Man måste också ha fyllt 18 år. Man behöver även definiera sig som antingen kille eller tjej: det är ovanligt att som ickebinär få ändra till det andra av de två juridiska könen, även om det andra känns mer rätt än det man har. Däremot krävs det inga operationer eller andra könsbekräftande behandlingar för att få ändra juridiskt kön.

Transitioner ser olika ut

Den vanligaste uppfattningen om transition är att alla transpersoner går igenom alla steg: att man transitionerar både socialt, medicinskt och juridiskt. Så är det för en del, men långt ifrån för alla. Det är vanligt både att transitionera på ett, två eller tre sätt. 

En del transitionerar socialt och känner att det är tillräckligt. En del transitionerar socialt och vill därefter omtransitionera. Då har den sociala transitionen ofta varit en hjälp att komma fram till vad som känns mest rätt för en själv.

Vad en medicinsk transition innebär är olika för olika personer, eftersom vårdbehov är individuella. Alla som genomgår en könsutredning ändrar inte juridiskt kön, och genomgår kanske inte heller någon kroppslig behandling. Och särskilt sedan tvångssteriliseringarna avskaffades 2013 är det vanligt att transpersoner som ändrar juridiskt kön avstår från underlivskirurgi. En del avstår från kirurgi för att man inte önskar någon av de operationstekniker som erbjuds, andra avstår för att man inte kan gå igenom en så stor operation. Andra anledningar, som tycks bli allt vanligare, är att man vill vänta eller att man helt enkelt inte känner behov av att ändra på sitt könsorgan. Förväntningarna på att man ska vilja det är mindre idag än de var för bara några år sedan.

En ny förändring: omtransition

Omtransition innebär att göra en transition efter att tidigare ha gjort en (eller flera) transitioner. Omtransition kan innebära att börja leva i enlighet med det kön man blev tilldelad när man föddes efter att ha levt som något annat kön. Det kan alltså innebära att återgå till att leva som cisperson. Ibland används begreppen retransition och detransition för den här typen av omtransition. De- och re- kan betyda avåter eller tillbaka. Hur man vill beskriva sin egen process är upp till en själv. Alla känner inte att man går tillbaka eller bort från något, utan fram mot något annat.

Det är oftast detransition eller retransition man menar när man pratar om omtransition, men det är viktigt att också prata om att man kan ändra sig från ickebinär till binär transperson – eller tvärtom. Ett ord för det kan vara intertransition, att förflytta sig mellan olika identiteter som ändå innebär att vara transperson. Det är inte ovanligt att först identifiera sig som ickebinär för att sedan definiera sig som transkille eller transtjej – men det går även ofta åt andra hållet: att först vara till exempel transtjej och senare komma på att man snarare är ickebinär. Inter- betyder ”mellan”, alltså att man flyttar sig mellan olika transidentiteter/transerfarenheter.

Precis som transition kan omtransition vara social, medicinsk och/eller juridisk.

• Social omtransition kan vara att ändra namn, pronomen och könsuttryck. Om man har ändrat juridiskt namn kan man ansöka om att ändra det igen. Om det finns en öppenhet och acceptans för transpersoner och utforskande av könsidentitet i ens omgivning innebär social omtransition ofta inga problem.

• Om man har genomgått könsbekräftande behandling och vill omtransitionera kan man känna på olika sätt för sin behandling. En del är nöjda med den behandling man fått och känner att den var rätt. En del vill ändra på sin kropp så att den stämmer bättre överens med ens könsidentitet eller det kön man vill leva som.

• Juridisk omtransition innebär att ändra juridiskt kön igen. Om man har ändrat juridiskt kön en gång och vill ändra juridiskt kön igen får man ansöka om det. Om man vill ändra juridiskt kön mer än två gånger krävs särskilda skäl.

Könsbekräftande behandling vid omtransition

Om man genomgått behandling som var tänkt att vara könsbekräftande, och den har ökat ens könsdysfori istället för att minska den, kan man kontakta ett könsutredningsteam. Man kan då få hjälp med exempelvis hormonbehandling eller kirurgi om man behöver det. Detta gäller oavsett om du går från till exempel transkille till ickebinär eller om du återgår till att identifiera dig med ditt vid födelsen tilldelade kön. Den könsbekräftande vården är angelägen om att det ska bli bra för dig.

Man kan också ha behov av att prata med någon innan man landar i vilket vårdbehov man har. Det kan vara ett könsutredningsteam, men det kan också vara kontakt med andra med liknande tankar, en kurator eller oss på Transformering. 

Ångrar man sig?

Omtransition beskrivs ofta som att man ångrar den transition man har genomgått. En del känner så, och önskar att man aldrig gjort någon transition. Precis som i andra delar av vården händer det att personer får fel diagnos i den könsbekräftande vården och att man får vård man inte behöver. Den statistik som finns tyder på att den här typen av ånger är mycket ovanlig, men mer forskning behövs.

Man kan också ångra könsbekräftande behandling utan att det innebär att behandlingen i sig var fel. Man hade behov av könsbekräftande behandling, men det blev av olika anledningar inte bra när man fick den.

Ånger kan vara att man fått för lite eller för mycket behandling. Till exempel att man inte fått tillgång till kirurgi för att göra ansiktet mer typiskt kvinnligt, fast man har stort behov av det. Eller att man genomgått underlivskirurgi för att man känt sig pressad till det, inte för att man egentligen hade ett behov. Personer som blivit tvångssteriliserade kan känna ånger över att man genomgick operationen, men hade inte något annat val än att gå med på det. Vården var mycket snävare och kunde upplevas som tvingande för 10-20 år sedan. Idag är vården mer individuellt anpassad, även om det alltid finns en liten risk för felbehandling. 

Man kan ångra behandling för att man inte fått de resultat man hade behövt, eller för att man fått komplikationer efter behandling. Några exempel är att man efter att ha genomgått behandling inte uppfattas som det kön man känner sig som, och att det gör att man mår dåligt eller får det svårt socialt. Komplikationer efter operationer kan vara kraftig ärrbildning, känselbortfall eller smärta som inte går över. Ånger på grund av medicinska komplikationer förekommer också inom andra typer av vård.

"Ånger" kan vara ett laddat ord. I de fel man blivit feldiagnostiserad ligger ansvaret på vården. Detsamma gäller om man genomgått behandling för att vården hade tvingande förväntningar på en eller för att det funnits faktiska krav på viss behandling. Ett sådant exempel är alla personer som tvingats till sterilisering för att få ändra juridiskt kön: man säger ofta inte att man "ångrar steriliseringen", för man hade ju inget val, men man kan sörja eller känna ilska över att man tvingats genomföra den.

Andra ord, som kan vara mer rättvisande för en del, är att man är missnöjd med vården eller med resultaten av behandlingen man fått. Eller att man ändrat sig angående transition och hur man vill leva. Det är viktigt att komma ihåg att alla människor har rätt att ändra sig. Och att det faktum att man kan ändra sig inte behöver handla om att man inte var trans eller inte hade behov av könsbekräftande vård.

Omtransition är ofta ett frivilligt val, men skäl för att omtransitionera kan också vara sociala och kännas tvingande. Om man till exempel förlorar kontakt med närstående eller blir utsatt på olika sätt när man lever i enlighet med sin könsidentitet kan det för en del kännas mindre svårt att leva som ett kön man inte är, även om det kan vara väldigt smärtsamt. Att inte få stöd från närstående är en känd anledning till att personer ångrar transition. En del personer beslutar att börja leva som ett kön som inte överensstämmer med ens könsidentitet, helt enkelt för att de sociala konsekvenserna blev för stora. Det kan vara att återgå till att leva som det kön man tilldelades när man föddes, eller att börja leva som binär transperson när man hellre skulle vilja leva som och bli uppfattad av andra som ickebinär. Detta är något som vi på RFSL och RFSL Ungdom önskar kunde se annorlunda ut: vårt mål är att alla ska bli respekterade i sin könsidentitet. 

Har du funderingar kring omtransition?

Funderar du på om den transition du har genomgått var rätt för dig, eller har du tankar om att omtransitionera? Hör gärna av dig till info@transformering.se! Vi ger stöd, information och rådgivning utifrån dina behov, oavsett hur du identifierar dig.

Senast ändrad: 
12 maj, 2020 - 15:10

Sökformulär