Könsutredning steg för steg

I den här texten använder vi medicinska begrepp för inre könsdelar som man fötts med.

Texten består av följande delar:

  1. Remiss till utredning
  2. Första träffen
  3. Psykiatrikerns/läkarens roll
  4. Kuratorns roll
  5. Psykologens roll
  6. Frågor som kan vara jobbiga
  7. Diagnos
  8. Remisser till könsbekräftande behandlingar
  9. Leva i enlighet med sin könsidentitet
  10. Nytt juridiskt kön samt underlivskirurgi
  11. Fortsatt kontakt med viss vård

 

Först några saker som det kan vara bra att veta

Könsutredning, eller könsidentitetsutredning, är en del av den allmänna hälso- och sjukvården i Sverige. Utredningen görs i speciella team (könsutredningsteam eller könsidentitetsteam) som är en del av specialistpsykiatrin. De finns vid universitetssjukhus på flera orter i landet. En del team har kontakt med vårdgivare på andra orter som kan ta hand om en del av utredningsprocessen.

Könsutredning omfattas av högkostnadsskyddet. Det innebär att du under en period på 12 månader bara behöver betala upp till en viss summa för besök hos könsutredningsteamet och i övriga hälso- och sjukvården. Om du redan har frikort för hälso- och sjukvård gäller det också för besök hos könsutredningsteam. Aktuella summor för högkostnadsskydd finns för varje landsting på 1177 Vårdguiden, 1177.se

För att få genomgå könsbekräftande behandling via landstinget krävs en könsdysforidiagnos. Diagnosen kan bara ställas av könsutredningsteam. Första steget till att få diagnosen är att påbörja en könsutredning hos något av dessa team.

Det finns ingen nedre åldersgräns för när man kan få remiss för könsutredning (till ett team som tar emot barn och ungdomar). Man brukar inte inleda en könsutredning förrän personen närmar sig puberteten, men det finns ingenting som hindrar att man tar kontakt med utredningsteam tidigare än så. Med en tidig kontakt kan det gå enklare att påbörja en utredning om och i så fall när det blir aktuellt.

Man behöver vara folkbokförd i Sverige för att genomgå könsutredning och könsbekräftande behandling genom landstinget och för att ändra juridiskt kön. Man måste inte vara svensk medborgare. Personer under 18 år som söker asyl kan få könsutredning och könsbekräftande behandling på samma villkor som gäller för personer under 18 år som är folkbokförda i Sverige. En del utredningsteam för vuxna tar emot remisser från asylsökande personer över 18 år, men inleder ingen könsutredning förrän personen blivit folkbokförd.

Man behöver inte vara säker på vem man är och om man vill ändra på sin kropp (och i så fall hur) för att få påbörja en könsutredning. Utredningen kan vara en hjälp att komma på vem man är och vad just man själv behöver. Det finns heller inga krav på exakt vad man förväntas göra eller inte göra för att förändra kroppen. Det är helt upp till en själv om man vill ha de könsbekräftande behandlingar som erbjuds.

Man behöver inte vara transsexuell (binär transkille eller transtjej) för att göra en könsutredning. Man kan göra en könsutredning och få könsbekräftande behandling som ickebinär. De diagnoser man kan få, som alla kan ge möjlighet till könsbekräftande behandling, är transsexualism, könsidentitetsstörning utan närmare specifikation och andra specificerade könsidentitetsstörningar. Gemensamt för dem är att de har könsdysfori som ett diagnoskriterium. Det betyder att könsdysfori är ett krav för att kunna få en av de diagnoserna. Däremot behöver ens könsdysfori inte se ut på något visst sätt. Könsdysfori ser olika ut för olika personer och påverkar människor olika. Vilka typer av könsbekräftande behandling man kan få skiljer sig lite åt beroende på vilken könsdysforidiagnos man får. Hormonbehandling, överkroppskirurgi, röstträning och hårborttagning är exempel på behandlingar som kan vara aktuella oavsett diagnos. För att kunna få tillgång till ändring av juridiskt kön och eventuell könsbekräftande underlivskirurgi behöver man ha fått diagnosen transsexualism.

Syftet med utredningen är att både du själv och utredningsteamet ska vara så övertygade det bara går att det är könsbekräftande vård du behöver för att kunna må så bra som möjligt nu och i framtiden. En del är väldigt säkra redan innan de kommer till utredning, en del blir säkra under utredningen, andra när de får diagnos eller börjar med hormonbehandling. 

1. Remiss till utredning

För att komma till ett könsutredningsteam och påbörja en könsidentitetsutredning behöver du en remiss. Reglerna för remiss ser olika ut för olika team. På listan över utredningsteam hittar du kontaktuppgifter till de olika utredningsteamen och vilka bestämmelser de har för vem som kan skriva remiss.

• Vissa team tar emot egenremiss, alltså att du söker själv genom att fylla i en blankett. På listan över utredningsteam finns information om vilka team som tar emot egenremiss och länkar till deras blanketter för egenremiss. 

• Andra team tar emot remiss från till exempel läkare på en vårdcentral, en skolkurator eller skolsköterska eller någon på en ungdomsmottagning. 

• Till en del team behöver du få remiss av en psykiatriker, en läkare som är specialiserad inom psykiatri och arbetar till exempel inom allmänpsykiatrin eller på en BUP-mottagning (barn- och ungdomspsykiatrin). 

Om du behöver få en remiss av en psykiatriker

För att få träffa en psykiatriker finns det lite olika sätt. 

• Om du redan har kontakt med psykiatrin kan du vända sig direkt dit. 

• Om du är under 18 år kan du skicka en egenremiss till BUP. På bup.se kan du hitta BUP-mottagningar nära dig.

• Om du är i den åldern att du får gå till ungdomsmottagningen kan du vända dig dit, så kan de hänvisa dig vidare till en psykiatriker. På umo.se, ungdomsmottagningen på nätet, kan du hitta ungdomsmottagningar nära dig.

• Du kan också komma till allmänpsykiatrin via primärvården. Då vänder du dig först till exempel till en vårdcentral. Till en del vårdcentraler behöver man ringa, till andra kan man boka besök via 1177 Vårdguidens e-tjänster (kräver bank-ID). Berätta hur du känner och att du vill ha en remiss för att genomgå en könsutredning. Betona att du vill träffa en psykiatriker. Först brukar man få träffa en läkare på vårdcentralen, som sedan remitterar en till en psykiatriker. 

Det kan ta några månader innan du får en tid hos psykiatrikern, beroende på hur lång kötid det är. På det första mötet får du berätta lite om dig själv, hur du känner, hur länge du har känt så och så vidare. Men det är inte psykiatrikerns uppgift att göra en utredning utan hen ska i sin tur skicka en remiss till ett utredningsteam. Man brukar träffa psykiatrikern 1–2 gånger innan remissen skickas.

Om man får en remiss av vården är det vanligaste att man får komma till det utredningsteam som finns närmast där man är folkbokförd. Om det finns ett utredningsteam i det landsting som man är folkbokförd inom remitteras man dit. Annars får man remiss till utredningsteamet i ett landsting som ens hemlandsting har avtal med. 

Sedan 2015 finns det en ny patientlag som gör det möjligt att söka könsutredning var som helst i landet, oavsett var man bor. Däremot brukar man inte få resorna till och från teamet betalda om man vill utredas på ett annat team än det som finns i ens hemlandsting eller som ens hemlandsting har avtal med. För att kunna få reseersättning behöver du en så kallad utomlänsremiss, om det inte finns något utredningsteam i landstinget du bor inom.

Du kan stå i kö till flera utredningsteam samtidigt, om du vill. Det finns inget som hindrar att du får en remiss från vården till ett utredningsteam och samtidigt söker dig till ännu ett team genom egenremiss.

När remissen väl är skickad dröjer det ytterligare några månader innan du får en kallelse till utredningsteamet. Väntetiderna kan vara olika långa för olika team, och de kan också variera beroende på sådant som hur många som går i utredning hos ett team just då eller om någon i teamet slutar, är sjukskriven eller föräldraledig. Mellan tre och åtta månader är en vanlig väntetid, men det kan dröja längre. Om man behöver stöd medan man väntar kan man vända sig till exempelvis elevhälsa, ungdomsmottagning, BUP, vårdcentral, allmänpsykiatrin (om man redan har en kontakt där) eller till en särskild hbtq-mottagning som finns på flera orter. Några RFSL-avdelningar har också egna kuratorer.

På RFSL:s hemsida kan du se om det finns någon mottagning nära dig med hbtq-certifiering. En del landsting och regioner har också egna hbtq-utbildningar för sina mottagningar, de mottagningarna har ofta någon form av hbtq- eller regnbågslogga på sin hemsida.

2. Första träffen

Utredningsteamet skickar ut en kallelse med posten med uppgifter om datum, tid och plats för en första träff. På det första mötet träffar man ofta den psykiatriker som kommer att vara ansvarig för ens utredning, men olika team gör på olika sätt. Ibland är det till exempel en kurator eller samordnare som man träffar först. På ditt första möte ska du få information om vad utredningen innehåller och ungefär vilka tidsramar du kan förvänta dig.

Utredningsteamet brukar bestå av en psykolog, en kurator och en psykiatriker. Utredningen kan skilja sig något åt mellan de olika teamen, men det pågår arbete för att vården ska bli likvärdig i hela landet. Både vilka moment som ingår och hur lång tid utredningen tar är i nuläget olika beroende på var man gör sin utredning, men det kan också skilja sig åt utifrån individuella behov. Ett år är en vanlig tid i utredning innan man kan ställa en diagnos, men det kan ta kortare eller längre tid. Om du själv eller utredarna är osäkra på om könsbekräftande behandling verkligen är det du behöver för att kunna må så bra som möjligt kan utredningen ta längre tid än ett år. Det kan också ta längre tid om du själv vill hinna ”landa” i varje steg i utredningsprocessen.

Teamet gör en bedömning av om man är tillräckligt psykiskt stabil för att orka göra en utredning. Att må dåligt är inget hinder för att påbörja en könsutredning, men om man mår väldigt dåligt kan man behöva göra en paus i utredningen. Ibland kan man behöva annan hjälp och stöd för att man ska kunna gå klart sin utredning. Det är bra om man kan berätta för utredningsteamet hur man mår så att man kan få så bra hjälp som möjligt.

3. Psykiatrikerns/läkarens roll

Läkaren är vanligen den som har huvudansvaret för din utredning. Hen ställer frågor om din könsidentitet och du får oftast berätta hur du upplever dig själv, din könsidentitet och din kropp och svara på frågor om din fysiska och psykiska hälsa.

Frågorna kan handla om sjukdomar i din genetiska släkt, hur ofta du dricker alkohol och om du känner dig nedstämd eller ångestfylld. Läkaren ställer sådana frågor för att ta ställning till om du kan behöva stöd och hjälp utöver könsbekräftande vård. Läkaren kan berätta för dig om hur olika operationer går till och vad hormonbehandling innebär och hur den påverkar kroppen, men när du fått diagnos får du även träffa en plastikkirurg och en endokrinolog (hormonspecialist) eller en gynekolog som kan ge dig utförligare information.

4. Kuratorns roll

Kuratorn står för den sociala utredningen. I den hjälps ni åt att kartlägga ditt liv och dina sociala sammanhang, det vill säga din sysselsättning och dina relationer med till exempel familj och vänner.

Du får berätta om dig själv, dina känslor och tankar och du får svara på frågor om hur du har det till exempel hemma och i skolan eller på jobbet. Med kuratorn kan du också själv ta upp saker som du tycker känns viktiga att prata om.

Kuratorn brukar ha hand om närståendesamtalet, ibland tillsammans med läkaren. Det är ett möte för dig och de som står dig närmast (vänner, partner, familj eller andra som du tycker är närstående till dig) där ni tillsammans diskuterar vad utredningen innebär för dig och hur dina närstående på bästa sätt kan stötta dig. Närstående som vill kan också få möjlighet till enskilda samtal med kuratorn. 

I bästa fall kan närståendesamtalen förbättra relationer som varit konfliktfyllda. Man brukar själv få definiera vilka som är ens närstående och vilka som ska få komma på närståendesamtal. Alla har inte en bra relation med sin ursprungsfamilj eller vänner som det känns bra att prata om sin könsidentitet eller sin transition med. Det är viktigt att man kan känna sig så trygg och säker som möjligt under sin utredning, och om ens närstående inte stöttar en eller rentav motarbetar ens transition behöver man självklart inte låta dem vara en del av ens utredning. Däremot är det bra att försöka hitta något sammanhang utanför utredningen där man känner sig trygg och självklar. Det behöver inte vara familj eller vänner man umgås med till vardags, utan kan vara till exempel en fritidsgård eller Facebookgrupp.

5. Psykologens roll

Du får träffa en psykolog som gör en psykologisk utredning. Det innebär att du får göra olika tester och fylla i formulär med frågor som kan handla om hur du mår och hur du ser på dig själv och ditt liv. Sedan diskuterar ni dina svar. Testerna och samtalen är till för att ta reda på hur du upplever könsdysfori och hur du mår i övrigt. 

6. Frågor som kan vara jobbiga

En utredning i psykiatrin, till exempel en könsutredning, kan röra upp mycket känslor och väcka minnen av sådant som hänt tidigare i ens liv. En del upplever att utredningen tar mycket energi eller att man mår sämre under utredningen än man gjorde innan. En del tycker att det är intressant att analysera och få mer kunskap om sig själv och att utredningen hjälper en att bearbeta tidigare upplevelser.

Oavsett hur man upplever utredningen tycker många att det är skönt att ha någon att diskutera och ventilera vad man tycker om utredningen med och om känslor som kommer upp i relation till den. Då kan det vara bra att prata med någon professionell eller någon närstående som man känner sig trygg med. 

Under utredningen kan man få frågor som handlar om sex och sexualitet. En del känner att sådana frågor är för intima och privata eller att frågorna inte är relevanta, till exempel för att man inte vill ha sex, för att man är nöjd med sitt sexliv eller för att trans ju helt enkelt inte säger något om sexualitet och sexualitet inte säger något om trans.

Utredare kan fråga om sex och sexualitet för att det är viktiga delar av livet för många, och för att man ska få möjlighet att prata om sex och sexualitet under utredningen om man vill det. Hur man känner inför sex kan också säga något om hur ens dysfori ser ut, vad man har för förväntningar på könsbekräftande behandling eller vad man har för behov i nära relationer. Men det ska alltid vara en möjlighet och frivilligt att prata om sex under utredningen, inte ett måste.

7. Diagnos

När man har gått igenom alla steg i utredningen ställer utredningsteamet en diagnos. Psykologen, kuratorn och psykiatrikern gör bedömningar och de avgör tillsammans vilken diagnos som de ska ställa. Om man är transsexuell får man oftast diagnosen transsexualism. Om man är ickebinär är det vanligt att man får någon av diagnoserna könsidentitetsstörning utan närmare specifikation och andra specificerade könsidentitetsstörningar.

Om man är under 18 år kan man ibland få en preliminär, tillfällig, diagnos till att börja med. Det är en diagnos som säger att det är troligt att man har könsdysfori. Då kan man påbörja behandling med stopphormoner som bromsar puberteten. Om stopphormonerna gör att könsdysforin minskar kan teamet ställa en säker diagnos. 

Det är mycket ovanligt att man efter att ha genomgått könsutredning inte får en könsdysforidiagnos. När det händer är det oftast för att man själv också kommit fram till att man inte behöver könsbekräftande behandling. Om man blivit nekad diagnos har man rätt till en second opinion, en ny bedömning, hos ett annat könsutredningsteam. Man kan också vända sig till patientnämnden med ett klagomål. Det kan du läsa mer om på 1177.se under ”Regler och rättigheter” – ”Om man inte är nöjd med vården”.

8. Remisser till könsbekräftande behandlingar

När diagnosen ställts kan den ansvariga utredaren skicka remisser till andra vårdgivare, till exempel till endokrinolog (hormonläkare), logoped och kirurg. Om du får remiss för hårborttagning kan du i en del landsting få en lista över olika kliniker som du har att välja mellan, i andra landsting är det en viss klinik som man blir remitterad till.

De flesta könsbekräftande behandlingar är tillgängliga oavsett vilken könsdysforidiagnos man har fått. Det gäller till exempel röstträning, röstkirurgi, hormonbehandling, hårborttagning och överkroppskirurgi (mastektomi eller bröstförstoring). Undantagen är könsbekräftande underlivskirurgi och borttagande av könskörtlar. De behandlingarna kan man bara få tillgång till om man fått diagnosen transsexualism.

Inom de ramarna är det ens egna behov som ska avgöra vilken eller vilka behandlingar som kan vara aktuella. Så här säger Socialstyrelsen om det: ”Ingen ska gå miste om den vård de behöver eller få vård som inte är lämplig.” Personer med samma diagnos har inte nödvändigtvis samma behov. En vill kanske ha alla behandlingar som går att få, medan en annan vill ha någon eller några behandlingar och inte andra.

9. Leva i enlighet med sin könsidentitet

Om man har fått en transsexualismdiagnos brukar man genomgå en så kallad real life-period (real life experience/real life test) då man lever i enlighet med sitt rätta kön (sin könsidentitet) i vardagen. Att leva i enlighet med sin könsidentitet brukar innebära bland annat att du använder det eller de namn och pronomen som du känner passar med din könsidentitet. Du förväntas komma ut i skolan eller på din arbetsplats med att du håller på att genomgå en transition. Du förväntas välja den toalett och det omklädningsrum som stämmer överens med din könsidentitet (om det inte finns könsneutrala alternativ som du vill använda).

Många lever redan i enlighet med sin könsidentitet under utredning och ofta tidigare än så. Även om man gjort det behöver man genomgå en särskild real life-period. Det beror på att Socialstyrelsens rättsliga råd har det som krav för att man ska få ändra juridiskt kön (se punkt 10). Perioden brukar vara i ett år. Om själva utredningsdelen tog kortare tid än ett år brukar man ha en förlängd real life-period, så att man sammanlagt är i kontakt med utredningsteamet i två år innan man ansöker om att ändra juridiskt kön och eventuellt genomgå underlivskirurgi och ta bort könskörtlar. Real life-perioden kan också vara längre än ett år om man själv vill att den ska vara det.

En tanke med denna period är att du ska få möjlighet att känna efter om könsbekräftande behandling och ändring av juridiskt kön är rätt beslut för dig. Under hela tiden har du regelbunden kontakt med utredningsteamet. Du kan få stöd av teamet i tankar och utmaningar som kan uppstå. 

En del behöver påbörja könsbekräftande behandling med till exempel hormoner eller hårborttagning för att real life-perioden ska vara möjlig att genomföra. Man kommer överens med utredningsteamet om hur perioden ska läggas upp. 

Om man har fått en annan könsdysforidiagnos än transsexualism behöver man inte göra en real life-period. Men man kan fortfarande få stöd av teamet kring tankar och utmaningar i att leva i enlighet med sin könsidentitet och i att avgöra om behandling är rätt beslut för en själv.

10. Nytt juridiskt kön samt underlivskirurgi

Det är Socialstyrelsens rättsliga råd som beslutar huruvida man får ändra juridiskt kön, genomgå könsbekräftande underlivskirurgi och ta bort könskörtlar. När man kan ansöka om att ändra juridiskt kön varierar. Prata med den som är ansvarig för din utredning om vad som gäller för just dig. 

Det finns inget krav på att ändra juridiskt kön eller genomgå underlivskirurgi. Ingen ska bli tvingad till könsbekräftande vård eller kroppsliga ingrepp som hen inte vill ha. Det finns inte heller något krav på att man ska genomgå underlivskirurgi eller ta bort könskörtlar för att få ändra juridiskt kön. Däremot får man idag inte genomgå könsbekräftande underlivskirurgi eller ta bort könskörtlar på grund av könsdysfori om man inte har ändrat juridiskt kön. 

Du ansöker genom att fylla i och skicka in en blankett till Rättsliga rådet. Du behöver även skicka med ett speciellt läkarintyg, som skrivs av din utredare, och ett personbevis. Vissa team vill att du kommer in på ett möte med läkaren när intyget skrivs. Vissa team fyller i alla papper tillsammans med dig och så skickar ni in ansökan tillsammans. Hör efter vad som gäller hos just ditt team! 

För att ansökan ska kunna godkännas gäller vissa regler. Du måste ha fått diagnosen transsexualism. Du måste ha fyllt 18 år och vara folkbokförd i Sverige, däremot behöver du inte vara svensk medborgare. Om du är registrerad partner, det vill säga om du befinner dig i ett registrerat partnerskap som du ingått innan partnerskapslagen avskaffades, behöver du omvandla partnerskapet till ett äktenskap innan du skickar in ansökan. Det sista kravet beror på att personer med olika juridiskt kön inte kan vara registrerade partner.

När du fått din ändring beviljad får du ett nytt personnummer och du får genomgå könsbekräftande underlivskirurgi och/eller ta bort könskörtlar om du vill. Du ansöker om tillstånd för underlivskirurgi och borttagande av könskörtlar på samma blankett som för ändring av juridiskt kön. I menyn högst upp på sidan hittar du länkar till mer information om att ändra juridiskt kön och om olika typer av underlivskirurgi.

11. Fortsatt kontakt med viss vård

Om man genomgår hormonbehandling har man ofta kontakt med endokrinolog (hormonläkare) resten av livet och gör regelbundna provtagningar för att se om man till exempel behöver byta läkemedel eller dos. På vissa orter sitter endokrinologen i samma lokaler som utredningsteamet. 

Ens endokrinolog kan ibland också hjälpa en med remisser eller tipsa om andra vårdgivare. Det kan till exempel vara om man fått hudproblem av hormonbehandlingen och behöver träffa en hudspecialist, om man behöver ta cellprov (för att undersöka om man har cellförändringar på livmoderhalsen) eller ett PSA-prov (ett blodprov för att bedöma risken för prostatacancer).

Både överkroppskirurgi och underlivskirurgi innebär ofta att man gör flera ingrepp. Man kan då komma att ha kontakt med kirurgmottagning under en längre tid även om man inte längre har kontakt med sitt utredningsteam. 

Om man vill ha remiss till en vårdgivare som utför könsbekräftande behandlingar vänder man sig i första hand till den som varit ens ansvariga utredare eller till teamet där man gjort sin utredning. Det kan till exempel vara om man efter några år på hormoner känner att man vill träffa en logoped eller för att det börjat kännas aktuellt att genomgå kirurgi.

Vissa utredningsteam erbjuder uppföljningssamtal eller skickar ut enkäter med jämna mellanrum för att se hur man har upplevt vården och hur man mår efteråt. Dessa samtal och enkäter är helt frivilliga att medverka i. 

Senast ändrad: 
27 november, 2018 - 17:33

Sökformulär