Könsutredning steg för steg

I den här texten använder vi medicinska begrepp för inre könsdelar som man fötts med.

Texten består av följande delar:

  1. Remiss till utredning
  2. Första träffen och teamets sammansättning
  3. Psykiatrikerns/läkarens roll
  4. Kuratorns roll
  5. Psykologens roll
  6. Frågor som kan vara jobbiga
  7. Diagnos
  8. Remisser till könsbekräftande behandlingar
  9. Leva i enlighet med sin könsidentitet
  10. Nytt juridiskt kön samt underlivskirurgi
  11. Fortsatt kontakt med viss vård

 

Könsdysfori

Könsbekräftande vård är ett sätt att behandla könsdysfori för att den ska minska. Vården består av olika behandlingar, exempelvis hormonbehandling och olika operationer, som ändrar kroppen så att den stämmer bättre överens med det kön man känner sig som, ens könsidentitet. För att kunna få könsbekräftande behandling inom den allmänna hälso- och sjukvården behöver man genomgå en könsutredning.

Könsdysfori är, enligt Socialstyrelsens definition, "ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet". Med "det registrerade könet" menas det kön man tolkades som och tilldelades när man föddes.

Könsdysfori kan kännas på olika sätt för olika personer. Den kan vara mer eller mindre stark och variera över tid och beroende på situation. Kroppslig dysfori rör ofta delar av och egenskaper hos kroppen som vanligen associeras med personer av ett visst kön, som kropps- och ansiktsform, behåring, bröstvävnad, röst och könsorgan. En del känner dysfori för alla "könade" egenskaper hos kroppen, andra känner dysfori för någon eller några egenskaper. Dysfori kan också handla om sociala sammanhang. Det kan vara att man känner sig bekväm med sin kropp när man är själv eller tillsammans med personer man litar på, men när man rör sig bland personer man inte känner eller inte känner så väl bemöts man på ett sätt – utifrån det kön andra tolkar en som – som skapar psykiskt obehag eller svårigheter i vardagen för en. En mental aspekt av könsdysfori är att ens egen bild av en själv och omgivningens bild av en inte stämmer överens. Det kan skapa känslor av overklighet, tvivel på sig själv och psykiskt obehag.

Många, men inte alla, transpersoner upplever könsdysfori. Om man inte upplever könsdysfori och inte vill ändra på sin kropp behöver man inte göra en könsutredning, men om man är osäker på eller undrar om man har könsdysfori eller på om man vill förändra sin kropp kan man göra en könsutredning för att ta reda på vad man behöver.

Först några saker som det kan vara bra att veta

Könsutredning, eller könsidentitetsutredning, är en del av den allmänna hälso- och sjukvården i Sverige. Utredningen görs i speciella team (könsutredningsteam eller könsidentitetsteam) som är en del av specialistpsykiatrin. De finns vid universitetssjukhus på flera orter i landet. En del team har kontakt med vårdgivare på andra orter som kan ta hand om en del av utredningsprocessen.

Könsutredning omfattas av högkostnadsskyddet. Det innebär att du under en period på 12 månader bara behöver betala upp till en viss summa för besök hos könsutredningsteamet och i övriga hälso- och sjukvården. Om du redan har frikort för hälso- och sjukvård gäller det också för besök hos könsutredningsteam. Aktuella summor för högkostnadsskydd finns för varje landsting på 1177 Vårdguiden, 1177.se

För att få genomgå könsbekräftande behandling via landstinget krävs en könsdysforidiagnos. Diagnosen kan bara ställas av könsutredningsteam. Första steget till att få diagnosen är att påbörja en könsutredning hos något av dessa team. Det finns team både för barn (personer under 18 år) och vuxna.

Det finns ingen nedre åldersgräns för när du kan få remiss för könsutredning. Om du är under 18 år ställs remissen till ett team som tar emot barn och unga. Teamet brukar inte inleda en könsutredning förrän personen det gäller närmar sig puberteten, men det finns ingenting som hindrar att du tar kontakt med utredningsteam tidigare än så. Med en tidig kontakt kan det gå enklare att påbörja en utredning om och i så fall när det blir aktuellt.

Du behöver vara folkbokförd i Sverige för att genomgå könsutredning och könsbekräftande behandling genom landstinget samt för att ändra juridiskt kön. Du måste inte vara svensk medborgare. Personer under 18 år som söker asyl kan få könsutredning och könsbekräftande behandling på samma villkor som personer under 18 år som är folkbokförda i Sverige. En del utredningsteam för vuxna tar emot remisser från asylsökande personer över 18 år, men inleder ingen könsutredning förrän personen det gäller blivit folkbokförd i Sverige.

Du behöver inte vara säker på vem du är och om du vill ändra på din kropp (och i så fall hur) för att få påbörja en könsutredning. Utredningen kan vara en hjälp att komma på vem du är och vad just du behöver. Det finns heller inga krav på exakt vad du förväntas göra eller inte göra för att förändra kroppen. Det är helt upp till dig själv om du vill ha de könsbekräftande behandlingar som erbjuds och i så fall vilka.

Du behöver inte vara transsexuell (binär transkille eller transtjej) för att göra en könsutredning. Du kan göra en könsutredning och få könsbekräftande behandling som ickebinär. De diagnoser du kan få, som alla kan ge möjlighet till könsbekräftande behandling, är transsexualism, könsidentitetsstörning utan närmare specifikation och andra specificerade könsidentitetsstörningar. Gemensamt för dem är att de har könsdysfori som ett diagnoskriterium. Det betyder att könsdysfori är ett krav för att kunna få en av dessa diagnoser. Däremot behöver ens könsdysfori inte se ut på något visst sätt. Könsdysfori ser olika ut för olika personer och påverkar människor olika. Vilka typer av könsbekräftande behandling du kan få skiljer sig till viss del åt beroende på vilken könsdysforidiagnos du får. Hormonbehandling, överkroppskirurgi, röstträning och hårborttagning är exempel på behandlingar som kan vara aktuella för alla oavsett diagnos. För att kunna ändra juridiskt kön och genomgå eventuell könsbekräftande underlivskirurgi behöver du dock ha fått diagnosen transsexualism. 

Syftet med utredningen är att både du själv och utredningsteamet ska vara så övertygade det bara går om att det är könsbekräftande vård du behöver för att kunna må så bra som möjligt nu och i framtiden. En del personer är väldigt säkra redan innan man kommer till utredning, en del blir säkra under själva utredningen, andra när man får diagnos eller börjar med hormonbehandling. 

1. Remiss till utredning

För att komma till ett könsutredningsteam och påbörja en könsidentitetsutredning behöver du en remiss. Reglerna för remiss ser olika ut för olika team. På listan över utredningsteam hittar du kontaktuppgifter till de olika utredningsteamen och vilka bestämmelser de har för vem som kan skriva remiss.

• Vissa team tar emot egenremiss, alltså att du söker själv genom att fylla i en blankett. På listan över utredningsteam finns information om vilka team som tar emot egenremiss och länkar till deras blanketter för egenremiss. 

• Andra team tar emot remiss från till exempel läkare på en vårdcentral, en skolkurator eller skolsköterska eller någon på en ungdomsmottagning. 

• Till en del team behöver du få remiss av en psykiatriker, en läkare som är specialiserad inom psykiatri och arbetar till exempel inom allmänpsykiatrin eller på en BUP-mottagning (barn- och ungdomspsykiatrin). 

Om du behöver få en remiss av en psykiatriker:

För att få träffa en psykiatriker finns det olika sätt. 

• Om du redan har kontakt med psykiatrin kan du vända sig direkt dit. 

• Om du är under 18 år kan du skicka en egenremiss till BUP. På bup.se kan du hitta BUP-mottagningar nära dig.

• Om du är i rätt ålder för att besöka ungdomsmottagningen kan du vända dig dit, så kan de hänvisa dig vidare till en psykiatriker. På umo.se, ungdomsmottagningen på nätet, kan du hitta ungdomsmottagningar nära dig.

• I en del landsting kan du boka tid direkt hos allmänspsykiatriska mottagningar, men i en del behöver du gå via primärvården. Då vänder du dig först till exempelvis en vårdcentral. Till en del vårdcentraler behöver du ringa, hos andra kan du boka besök via 1177 Vårdguidens e-tjänster (kräver bank-ID). Berätta hur du känner och att du vill ha en remiss för att genomgå en könsutredning. Betona att du vill träffa en psykiatriker. Först brukar man få träffa en läkare på vårdcentralen, som sedan remitterar en till en psykiatriker. 

Det kan ta några månader innan du får en tid hos psykiatrikern, beroende på hur lång kötid det är. På det första mötet får du berätta lite om dig själv, hur du känner, hur länge du har känt så och så vidare. Men det är inte psykiatrikerns uppgift att göra en utredning utan hen ska i sin tur skicka en remiss till ett utredningsteam. Man brukar träffa psykiatrikern 1–2 gånger innan remissen skickas.

Vilket team skickas remissen till?

Om du får en remiss av vården är det vanligaste att du får komma till det utredningsteam som finns närmast där du är folkbokförd. Om det finns ett utredningsteam i det landsting som du är folkbokförd inom remitteras du dit. Annars får du remiss till utredningsteamet i ett landsting som ditt hemlandsting har avtal med. 

Sedan 2015 finns det en ny patientlag som gör det möjligt att söka könsutredning var som helst i landet, oavsett var du bor. Däremot brukar man inte få resorna till och från teamet betalda om man vill utredas på ett annat team än det som finns i ens hemlandsting eller som ens hemlandsting har avtal med. För att kunna få reseersättning behöver du en så kallad utomlänsremiss, om det inte finns något utredningsteam i landstinget du bor inom.

Du kan stå i kö till flera utredningsteam samtidigt, om du vill. Det finns inget som hindrar att du får en remiss från vården till ett utredningsteam och samtidigt söker dig till ännu ett team genom egenremiss.

Väntetider

När remissen väl är skickad dröjer det ytterligare några månader innan du får en kallelse till utredningsteamet. Väntetiderna kan vara olika långa för olika team, och de kan också variera beroende på sådant som hur många som går i utredning hos ett team just då eller om någon i teamet slutar, är sjukskriven eller föräldraledig. Mellan tre och åtta månader är en vanlig väntetid, men det kan dröja längre. Om du behöver stöd medan du väntar kan du vända dig till exempelvis elevhälsa, ungdomsmottagning, BUP, vårdcentral, allmänpsykiatrin (om du redan har en kontakt där) eller de särskilda hbtq-mottagningarna som finns på vissa orter. Några RFSL-avdelningar har också egna kuratorer.

På RFSL:s hemsida kan du se om det finns någon mottagning nära dig med hbtq-certifiering. En del landsting och regioner har också egna hbtq-utbildningar för sina mottagningar. De mottagningarna har ofta någon form av hbtq- eller regnbågslogga på sin hemsida.

2. Första träffen och teamets sammansättning

Utredningsteamet skickar ut en kallelse med posten med uppgifter om datum, tid och plats för en första träff. På det första mötet träffar du ofta den psykiatriker som kommer att vara ansvarig för din utredning, men olika team gör på olika sätt. Ibland är det till exempel en kurator eller samordnare som du träffar först. På ditt första möte ska du få information om vad utredningen innehåller och ungefär vilka tidsramar du kan förvänta dig.

Utredningsteamet brukar bestå av en psykolog, en kurator och en psykiatriker. Utredningen kan skilja sig något åt mellan de olika teamen, men det pågår arbete för att vården ska bli likvärdig i hela landet. Både vilka moment som ingår och hur lång tid utredningen tar är i nuläget olika beroende på var du gör din utredning, men det kan också skilja sig åt utifrån individuella behov. 6-12 månader är en vanlig tid i utredning innan teamet kan ställa en diagnos, men det kan ta kortare eller längre tid. Om du själv eller utredarna är osäkra på om könsbekräftande behandling verkligen är det du behöver för att kunna må så bra som möjligt kan utredningen ta längre tid än ett år. Det kan också ta längre tid om du själv vill hinna ”landa” i varje steg i utredningsprocessen.

Teamet gör en bedömning av om du  är tillräckligt psykiskt stabil för att orka göra en utredning. Att må dåligt är inget hinder för att påbörja en könsutredning, men om du mår väldigt dåligt kan du behöva göra en paus i utredningen. Ibland kan du behöva annan hjälp och stöd för att du ska kunna gå klart din utredning. Det är bra om du kan berätta för utredningsteamet hur du mår så att du kan få så bra hjälp som möjligt.

3. Psykiatrikerns/läkarens roll

Läkaren är vanligen den som har huvudansvaret för din utredning. Hen ställer frågor om din könsidentitet och du får oftast berätta hur du upplever dig själv, din könsidentitet och din kropp samt svara på frågor om din fysiska och psykiska hälsa.

Frågorna kan handla om sjukdomar i din genetiska släkt, hur ofta du dricker alkohol och om du känner dig nedstämd eller ångestfylld. Läkaren ställer sådana frågor för att ta ställning till om du kan behöva stöd och hjälp utöver könsbekräftande vård. Läkaren kan berätta för dig om hur olika operationer går till och vad hormonbehandling innebär och hur den påverkar kroppen, men när du fått diagnos får du även träffa en plastikkirurg och en endokrinolog (hormonspecialist) eller en gynekolog som kan ge dig utförligare information.

4. Kuratorns roll

Kuratorn står för den sociala utredningen. I den hjälps ni åt att kartlägga ditt liv och dina sociala sammanhang, det vill säga din sysselsättning och dina relationer med till exempel familj och vänner.

Du får berätta om dig själv, dina känslor och tankar och du får svara på frågor om hur du har det till exempel hemma och i skolan eller på jobbet. Med kuratorn kan du också själv ta upp saker som du tycker känns viktiga att prata om.

Kuratorn brukar ha hand om närståendesamtalet, ibland tillsammans med läkaren. Det är ett möte för dig och de som står dig närmast (vänner, partner, familj eller andra som du tycker är närstående till dig) där ni tillsammans diskuterar vad utredningen innebär för dig och hur dina närstående på bästa sätt kan stötta dig. Närstående som vill kan också få möjlighet till enskilda samtal med kuratorn. 

I bästa fall kan närståendesamtalen förbättra relationer som varit konfliktfyllda. Du brukar själv få definiera vilka som är dina närstående och vilka som ska få komma på närståendesamtal. Alla har inte en bra relation med sin ursprungsfamilj eller har vänner som det känns bra att prata om sin könsidentitet eller sin transition med. Det är viktigt att du kan känna sig så trygg och säker som möjligt under din utredning, och om ens närstående inte stöttar dig eller rentav motarbetar din transition behöver du självklart inte låta dem vara en del av din utredning. Däremot är det bra att försöka hitta något sammanhang utanför utredningen där du känner sig trygg och självklar. Det behöver inte vara familj eller vänner du umgås med till vardags, utan kan vara till exempel en fritidsgård eller Facebookgrupp.

5. Psykologens roll

Du får träffa en psykolog som gör en psykologisk utredning. Det innebär att du får göra olika tester och fylla i formulär med frågor som kan handla om hur du mår och hur du ser på dig själv och ditt liv. Sedan diskuterar ni dina svar. Testerna och samtalen är till för att ta reda på hur du upplever könsdysfori och hur du mår i övrigt. 

6. Frågor som kan vara jobbiga

En könsutredning kan röra upp mycket känslor och väcka minnen av sådant som hänt tidigare i ens liv. En del upplever att utredningen tar mycket energi eller att man mår sämre under utredningen än man gjorde innan. En del tycker istället att det är intressant att analysera och få mer kunskap om sig själv och att utredningen hjälper en att bearbeta tidigare upplevelser.

Oavsett hur du upplever utredningen tycker många att det är skönt att ha någon att diskuter och ventilera med. Det kan handla om vad du tycker om utredningen eller olika känslor som kommer upp i relation till den. Då kan det vara bra att prata med någon professionell eller någon närstående som du känner sig trygg med. 

Under utredningen kan du få frågor som handlar om sex och sexualitet. En del känner att sådana frågor är för intima och privata eller att frågorna inte är relevanta, till exempel för att du inte vill ha sex, för att du är nöjd med ditt sexliv eller för att trans ju helt enkelt inte säger något om sexualitet och sexualitet inte säger något om trans.

Utredare kan komma att fråga om sex och sexualitet för att det är viktiga delar av livet för många, och för att du ska få möjlighet att prata om sex och sexualitet under utredningen om du vill det. Hur du känner inför sex kan också säga något om hur din dysfori ser ut, vad du har för förväntningar på könsbekräftande behandling eller vad du har för behov i nära relationer. Men det ska alltid vara efrivilligt att prata om sex under utredningen: det ska vara en möjlighet, inte ett måste.

7. Diagnos

När du har gått igenom alla steg i utredningen kan utredningsteamet ställa en diagnos. Psykologen, kuratorn och psykiatrikern gör bedömningar och de avgör tillsammans vilken diagnos som de ska ställa. Om du är transsexuell får du oftast diagnosen transsexualism. Om du är ickebinär är det vanligt att du får någon av diagnoserna könsidentitetsstörning utan närmare specifikation och andra specificerade könsidentitetsstörningar.

Om du är under 18 år kan man ibland få en preliminär, alltså tillfällig, diagnos tidigt i utedningen. Det är en diagnos som säger att det är troligt att du har könsdysfori. Då kan du påbörja behandling med stopphormoner som bromsar puberteten. Mot slutet av utredningen kan teamet sedan ställa en säker diagnos. 

Det är mycket ovanligt att personer över 18 år som genomgått könsutredning inte får en könsdysforidiagnos. När det händer är det oftast för att du själv också kommit fram till att du inte behöver könsbekräftande behandling. Om du blivit nekad diagnos har du rätt till en second opinion, en ny bedömning, hos ett annat könsutredningsteam. Du kan också vända sig till patientnämnden med ett klagomål. Det kan du läsa mer om på 1177.se under ”Regler och rättigheter” – ”Om man inte är nöjd med vården”.

8. Remisser till könsbekräftande behandlingar

När diagnosen ställts kommer den ansvariga utredaren skicka remisser till andra vårdgivare, till exempel till endokrinolog (hormonläkare), logoped och kirurg. Om du får remiss för hårborttagning kan du i en del landsting få en lista över olika kliniker som du har att välja mellan, i andra landsting är det en viss klinik som du blir remitterad till.

De flesta könsbekräftande behandlingar är tillgängliga oavsett vilken könsdysforidiagnos du har fått, men skiljer sig lite åt beroende på hur din könsdysfori tar sig uttryck. De behandlingar som finns är till exempel röstträning, röstkirurgi (för att göra rösten ljusare), hormonbehandling, hårborttagning och överkroppskirurgi (mastektomi eller bröstförstoring). Undantagen är könsbekräftande underlivskirurgi och borttagande av könskörtlar. Dessa behandlingarna kan du bara få tillgång till om du har fått diagnosen transsexualism.

Det är dina egna behov som ska avgöra vilken eller vilka behandlingar som kan vara aktuella. Så här säger Socialstyrelsen om det: ”Ingen ska gå miste om den vård de behöver eller få vård som inte är lämplig.” Personer med samma diagnos har inte nödvändigtvis samma behov. En del personer vill ha alla behandlingar som går att få, medan andra enbart vill ha någon eller några typer av behandlingar.

9. Leva i enlighet med sin könsidentitet

Om du har fått en transsexualismdiagnos brukar du genomgå en så kallad real life-period (real life experience/real life test) då du lever i enlighet med ditt rätta kön (din könsidentitet) i vardagen. Att leva i enlighet med sin könsidentitet brukar innebära bland annat att du använder det eller de namn och pronomen som du känner passar med din könsidentitet. Du förväntas komma ut i skolan eller på din arbetsplats med att du håller på att genomgå en transition. Du förväntas välja den toalett och det omklädningsrum som stämmer överens med din könsidentitet (om det inte finns könsneutrala alternativ som du vill använda).

Många lever redan i enlighet med sin könsidentitet under utredning och ofta tidigare än så. Även om du gjort det behöver du genomgå en särskild real life-period. Det beror på att Socialstyrelsens rättsliga råd har det som krav för att du ska få ändra juridiskt kön (se punkt 10). Perioden brukar vara i ett år. Om själva utredningsdelen tog kortare tid än ett år brukar du ha en förlängd real life-period, så att du sammanlagt är i kontakt med utredningsteamet i två år innan du ansöker om att ändra juridiskt kön och eventuellt genomgå underlivskirurgi och ta bort könskörtlar. Real life-perioden kan också vara längre än ett år om du själv vill att den ska vara det.

En tanke med denna period är att du ska få möjlighet att känna efter om könsbekräftande behandling och ändring av juridiskt kön är rätt beslut för dig. Under hela tiden har du regelbunden kontakt med utredningsteamet. Du kan få stöd av teamet i tankar och utmaningar som kan uppstå. 

En del behöver påbörja könsbekräftande behandling med till exempel hormoner eller hårborttagning för att real life-perioden ska vara möjlig att genomföra. Du kommer överens med utredningsteamet om hur perioden ska läggas upp. 

Om du har fått en annan könsdysforidiagnos än transsexualism behöver du inte göra en real life-period. Men du kan fortfarande få stöd av teamet kring tankar och utmaningar i att leva i enlighet med din könsidentitet och i att avgöra om fortsatt behandling är rätt beslut för dig.

10. Nytt juridiskt kön samt underlivskirurgi

Det är Socialstyrelsens rättsliga råd som beslutar huruvida du får ändra juridiskt kön, genomgå könsbekräftande underlivskirurgi och ta bort könskörtlar. När du kan ansöka om att ändra juridiskt kön varierar. Prata med den som är ansvarig för din utredning om vad som gäller för just dig. 

Det finns inget krav på att ändra juridiskt kön eller genomgå underlivskirurgi. Ingen ska bli tvingad till könsbekräftande vård eller kroppsliga ingrepp som hen inte vill ha. Det finns inte heller något krav på att du ska genomgå underlivskirurgi eller ta bort könskörtlar för att få ändra juridiskt kön. Däremot får du idag inte genomgå könsbekräftande underlivskirurgi eller ta bort könskörtlar på grund av könsdysfori om du inte har ändrat juridiskt kön. 

Du ansöker genom att fylla i och skicka in en blankett till Rättsliga rådet. Du behöver även skicka med ett speciellt läkarintyg, som skrivs av din utredare, och ett personbevis. Vissa team vill att du kommer in på ett möte med läkaren när intyget skrivs. Vissa team fyller i alla papper tillsammans med dig och så skickar ni in ansökan tillsammans. Hör efter vad som gäller hos just ditt team.

För att ansökan ska kunna godkännas gäller vissa regler. Du måste ha fått diagnosen transsexualism. Du måste ha varit i kontakt med ett utredningsteam i minst två år. Du måste ha fyllt 18 år. Du måste vara folkbokförd i Sverige, däremot behöver du inte vara svensk medborgare. Om du är registrerad partner, det vill säga om du befinner dig i ett registrerat partnerskap som du ingått innan partnerskapslagen avskaffades, behöver du omvandla partnerskapet till ett äktenskap innan du skickar in ansökan. Det sista kravet beror på att personer med olika juridiskt kön inte kan vara registrerade partner. Du får dock vara gift.

När du fått din ändring beviljad får du ett nytt personnummer och du får genomgå könsbekräftande underlivskirurgi och/eller ta bort könskörtlar om du vill. Du ansöker om tillstånd för underlivskirurgi och borttagande av könskörtlar på samma blankett som för ändring av juridiskt kön. I menyn högst upp här på sidan hittar du länkar till mer information om att ändra juridiskt kön och om olika typer av underlivskirurgi.

11. Fortsatt kontakt med viss vård

Om du genomgår hormonbehandling har du ofta kontakt med endokrinolog (hormonläkare) resten av livet och gör regelbundna provtagningar för att se om du till exempel behöver byta läkemedel eller ändra din dos. På vissa orter sitter endokrinologen i samma lokaler som utredningsteamet. 

Din endokrinolog kan ibland också hjälpa dig med remisser eller tipsa om andra vårdgivare. Det kan till exempel vara om du fått hudproblem av hormonbehandlingen och behöver träffa en hudspecialist, om du behöver ta cellprov (för att undersöka om du har cellförändringar på livmoderhalsen) eller ett PSA-prov (ett blodprov för att bedöma risken för prostatacancer).

Både överkroppskirurgi och underlivskirurgi innebär ofta att du gör flera ingrepp. Du kan då komma att ha kontakt med kirurgmottagning under en längre tid även om du inte längre har kontakt med ditt utredningsteam. 

Om du tidigare fått diagnos men vill ha remiss till könsbekräftande behandlingar som du tidigare tackat nej till så vänder du dig i första hand till den som varit din ansvariga utredare eller till teamet där du gjort din utredning. Det kan till exempel vara om du efter några år på hormoner känner att du vill träffa en logoped igen eller för att det nu känns aktuellt att genomgå kirurgi du tidigare inte ville ha.

Vissa utredningsteam erbjuder uppföljningssamtal eller skickar ut enkäter med jämna mellanrum för att se hur du har upplevt vården och hur man mår efteråt. Dessa samtal och enkäter är helt frivilliga att medverka i. 

Senast ändrad: 
4 februari, 2019 - 11:00

Sökformulär