RFSL och RFSL Ungdom får just nu många frågor kring diagnoser och diagnoskoder kopplat till könsdysfori och könsbekräftande vård. Är trans en diagnos? Varför? Spelar det någon roll om diagnoskoden läggs i ett annat kapitel i ICD-10? Hur kommer den könsbekräftande vården i Sverige att påverkas? När kommer förändringar att ske? I denna FAQ reder vi ut vad som gäller idag och vad som diskuteras inför framtiden. 

Vad har hänt?

Idag finns olika medicinska definitioner för könsdysfori, alltså det lidande som kan uppstå då det tilldelade könet inte matchar ens könsidentitet. De diagnoskategorier för könsdysfori som finns i ICD-10 (mer om ICD-10 nedan) är transsexualism, andra specificerade könsidentitetsstörningar samt könsidentitetsstörning, ospecificerad. En könsdysforidiagnos krävs för att få tillgång till den könsbekräftande vård som är livsviktig för många transpersoner. Men det är alltså inte könsidentiteten eller att man är trans som diagnostiseras, utan könsdysforin. Alla transpersoner har inte könsdysfori.

Världshälsoorganisationen (WHO) ger ut en internationell klassifikation, ICD (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems). De flesta länder i världen använder ICD för att dokumentera olika diagnoser. Alla diagnoser har en kod i ICD, en så kallad diagnoskod, och de delas in i olika kapitel. Exempelvis finns det ett kapitel om hjärtsjukdomar och ett annat kapitel om psykiska sjukdomar och tillstånd som man kan behöva vård för. Nya utgåvor kommer med jämna mellanrum och mindre uppdateringar sker årligen. Den aktuella versionen är den tionde i ordningen och heter därför ICD-10. Man räknar med att nästa internationella utgåva kommer under 2018. Den kommer då att heta ICD-11. 

Diagnoskoderna för könsdysfori ligger i ICD-10 i psykiatrikapitlet. I ICD-11 är förslaget att diagnoskoderna för könsdysfori istället ska ligga i ett kapitel om sexuell hälsa. Namnförslaget på diagnoskoden är Gender Incongruence (etablerad svensk översättning saknas i dagsläget). Om detta förslag går igenom kommer könsdysforidiagnoserna inte längre att vara placerade i psykiatrikapitlet. Förslaget till ICD-11 har arbetats fram under cirka 8 års tid och är framtaget tillsammans med professionella i transvården och internationella transorganisationer. Man har i framtagandet av den nya diagnosen vägt för- och nackdelar med en diagnoskod i klassifikationen överhuvudtaget. Det har också funnits starka önskemål om att diagnoskoden inte skulle ligga i just psykiatrikapitlet, men de som deltagit i arbetet har kommit fram till att det behöver vara en diagnoskod för att säkra tillgång till vård för de som behöver det. I oktober 2016 beslutade WHOs kommitté som arbetar med uppdateringen av ICD-10 därför att flytta de transrelaterade diagnoskoderna. 

Förslaget var att flytta diagnoskoderna från kapitlet om psykiska sjukdomar och tillstånd, kapitel F, och istället lägga dem i det så kallade Z-kapitlet som innehåller ”faktorer av betydelse för hälsotillståndet och för kontakter med hälso- och sjukvården”. Detta var ett beslut som varken var förankrat inom transvården eller transrörelsen och det fick skarp kritik. WHO har nu tagit tillbaka sitt förslag och kommer inte att flytta diagnoskoderna till Z-kapitlet. 

Målet med flytten var att motverka bilden av att trans är en psykisk sjukdom, men WHO tog till sig av kritiken att just Z-kapitlet förmodligen inte var ett bra alternativ. Risken med att flytta könsdysforidiagnoserna till Z-kapitlet är att tillgången till könsbekräftande vård kan komma att begränsas när olika länder använder klassifikationen på olika sätt. 

Vad är en diagnos?

Att hälso- och sjukvården ställer en diagnos innebär alltså att man identifierar och benämner ett tillstånd, en hälsorisk, en sjukdom eller en skada som gör att en person kan behöva hjälp från vården. En diagnos innebär också att vården vet vilken typ av behandling som kan hjälpa för det tillståndet. När en diagnos ställts kan man ta beslut om olika behandlingsvägar. Enligt den svenska patientlagen ska behandling så långt som det är möjligt planeras av vårdgivare och vårdtagare (patient) tillsammans. Diagnoskoden är den kod som, utifrån diagnosen, skrivs in i ens journal och används till exempel för statistik.

För att kunna identifiera en del tillstånd som en person kan behöva hjälp med behöver vården göra en utredning. Det gäller till exempel inom psykiatrin, där kompetensen för vård vid könsdysfori (som också kan kallas transvård/könsbekräftande vård/könskorrigerande vård) i dag finns och där man kan göra en könsutredning/könsidentitetsutredning. 

Socialstyrelsen är den myndighet som bland annat utfärdar legitimationer till vårdpersonal i Sverige och utvärderar och följer upp hur vården fungerar. Socialstyrelsen tar också fram den svenska versionen av ICD.

År 2015 gav Socialstyrelsen ut rekommendationer för hur vård vid könsdysfori bör se ut i Sverige. I de rekommendationerna står det också att en diagnos inte behöver vara en sjukdom. Däremot visar en diagnos att det kan finnas ett vårdbehov, till exempel att en person med en könsdysforidiagnos har behov av någon form av könsbekräftande vård. 

”Vid könsdysfori beror vårdbehovet på det lidande som följer av en uttalad brist på samstämmighet mellan kroppen och könsidentiteten”, skriver Socialstyrelsen. 

(Källa: God vård av barn och ungdomar med könsdysfori: nationellt kunskapsstöd, Socialstyrelsen 2015, God vård av vuxna med könsdysfori: nationellt kunskapsstöd, Socialstyrelsen 2015)

Varför behöver man en diagnos för att få könsbekräftande vård?

I Sverige ligger diagnoser till grund för många olika typer av behandling inom hälso- och sjukvården. En anledning till det är att den allmänna vården i Sverige till största delen är statligt finansierad. Om du är folkbokförd i Sverige och är vårdtagare betalar bara en mindre del av vad vårdbesök, läkemedel och operationer egentligen kostar. Det gäller även för könsbekräftande vård.

I andra länder ser vårdsystemet ut på andra sätt. Där kan det vara enklare att få tillgång till exempelvis hormonbehandling, men i gengäld behöver vårdtagaren betala hela kostnaden själv. Det gör att transvård blir en fråga om privatekonomi, och tillgången till den livsviktiga vården blir väldigt ojämlik.

Många undrar varför könsutredningar ofta tar lång tid. Långa utredningstider handlar framför allt om noggrannhet och kvalitetssäkring. Inte minst om att se till att risken för felbehandling är så liten som möjligt, eftersom felbehandling både innebär ett lidande för individen och att vården för hela gruppen patienter med könsdysfori i värsta fall skulle kunna ifrågasättas. Antalet fall i Sverige där vårdtagare ångrar att de genomgått könsbekräftande behandling är mycket lågt, och antalet har minskat mycket med tiden. Av de som ändrat juridiskt kön under åren 2001-2010 är det endast en person som ansökt om att få tillbaka sitt ursprungliga juridiska kön. Tittar vi på perioden 1960-2010 är det totalt 15 personer (eller 2,2 procent) som ansökt om att ändra tillbaka till sitt ursprungliga juridiska kön. (Källa: God vård av vuxna med könsdysfori: nationellt kunskapsstöd, Socialstyrelsen 2015, s 13) Sedan 2010 har mycket hänt med den svenska transvården, bland annat har det kommit nationella rekommendationer i form av kunskapsstöd från Socialstyrelsen.

Könsutredningar handlar inte heller om att ta reda på vilket kön någon har, alltså hur personens könsidentitet ser ut. Utredningen handlar istället om att ta reda på vilket vårdbehov personen har och om könsbekräftande behandlingar är det bästa sättet att tillgodose det behovet.

Vad kan konsekvenserna bli av att könsdysfori inte längre sorteras in under de psykiatriska diagnoserna?  

Att könsdysforidiagnoserna i nästa version av ICD inte längre kommer att klassificeras bland de psykiatriska diagnoserna kan förhoppningsvis bidra till att minska stigmatiseringen av transpersoner. Det organiserade arbetet med att minska stigmatiseringen av psykiatriska diagnoser, ett arbete som pågått i mer än tio år, hjälper också till.

Om utvecklingen skulle gå åt ett helt annat – och i dagsläget inte alls troligt – håll och könsdysforidiagnoserna helt skulle strykas ur ICD, skulle följderna bli katastrofala. Många typer av könsbekräftande vård skulle bli svåra eller omöjliga att få tillgång till i Sverige och många andra länder, och den psykiska ohälsan hos gruppen transpersoner skulle med största sannolikhet öka. Könsdysfori måste kunna diagnostiseras för att transvård ska vara tillgänglig och för att vi ska kunna arbeta för att den ska bli ännu mer tillgänglig för alla som behöver den. 

Vad kommer hända nu? 

Under flera års tid har internationella organisationer som Transgender Europe (TGEU), World Professional Association for Transgender Health (WPATH) och Global Action for Trans Equality (GATE) jobbat för att påverka könsdysforidiagnosernas placering i ICD-klassifikationen. De har samarbetat med läkare, forskare och experter från hela världen för att komma fram till den bästa möjliga lösningen. Det experterna har enats kring är att diagnoser kopplade till könsdysfori bör ligga i ett nytt kapitel i ICD-11 och att det bör heta Conditions related to sexual health. I detta kapitel kommer det i så fall att finnas diagnoser som har att göra med den sexuella hälsan, med kön och förhållandet till ens egen kropp. WHO har ännu inte tagit ställning till detta men kommer att presentera ett nytt förslag på utformningen av könsdysforidiagnoser i ICD-11 hösten 2017. Ändringarna beräknas sedan träda i kraft tidigast under 2018. 

I Sverige är Socialstyrelsen den myndighet som är ansvarig för att titta på hur förändringarna i ICD-11 kan påverka svensk hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen har betonat att de vill följa WHOs rekommendationer, så länge som WHO inte rekommenderar något som innebär risk att den könsbekräftande vården försämras. Socialstyrelsen gör sin översyn i nära kontakt med transorganisationer (exempelvis RFSL och RFSL Ungdom) och de som arbetar inom den könsbekräftande vården. Det är därför en oerhört liten risk för att tillgången till könsbekräftande vård i Sverige skulle komma att försämras om diagnoskoderna flyttas till ett annat kapitel i ICD-11.

Eftersom kompetensen för att göra könsutredningar och diagnostisera könsdysfori i dag bara finns inom specialistpsykiatrin är det troligaste att den könsbekräftande vården även fortsättningsvis kommer att ges där, åtminstone under en överskådlig framtid. 

Vad tycker RFSL och RFSL Ungdom?

RFSL och RFSL Ungdom anser att diagnoser behövs för att garantera tillgång till statligt finansierad vård. Könsdysforidiagnoserna måste även utformas på ett sätt som gör att alla som behöver vård får möjlighet till det. RFSL och RFSL Ungdom ställer sig positiva till förslaget om att diagnoskoderna för könsdysfori läggs i det nya kapitlet med arbetsnamnet Conditions related to sexual health i ICD-11. Detta skulle garantera jämlik tillgång till vård utan att stigmatisera personer med könsdysfori. 

RFSL och RFSL Ungdom följer diskussionen med stort intresse samt för samtal med bland annat Socialstyrelsen. 

Vem kan prata med om jag har fler frågor? 

För frågor om RFSL och RFSL Ungdoms åsikter och politiska arbete, kontakta press@rfsl.se samt info@rfslungdom.se 

Frågor och funderingar som rör trans kan skickas till RFSL och RFSL Ungdoms fråge- och stödmejl: trans@rfslungdom.se 

Dit kan man vända sig oavsett ålder, om man är transperson, närstående eller professionell. Du kan vara anonym om du vill. Mejlen besvaras av de personer som arbetar med transfrågor på RFSL Ungdom och RFSL.

Du kan även kontakta Socialstyrelsen för mer information om deras arbete: socialstyrelsen@socialstyrelsen.se 

Här kan du läsa Socialstyrelsens senaste information om området: http://www.socialstyrelsen.se/jamlikhalsa-vardochomsorg/hbtq/transsexualism

Nu går det att beställa foldern "Till dig som är närstående till en ung transperson" i RFSL Ungdoms webbshop. Foldern är till för dig som är ung och vill ha något att hålla i handen när du berättar för en vuxen att du är trans. Och för dig som är förälder eller annan viktig vuxen.

Den här foldern är från RFSL Ungdom till dig som är närstående till en ung transperson. Inte minst till dig som är förälder eller annan viktig vuxen.

Kanske har någon precis berättat för dig att hen är transperson. Kanske har du vetat länge. Kanske undrar du just nu över vad det egentligen innebär att vara trans, känner oro för hur det ska bli för den unga personen i framtiden eller vill veta vart du själv kan vända dig med frågor och funderingar. Vi vill med den här foldern svara på några vanliga frågor och lyfta fram exempel på vad du kan göra för att stötta och bidra till en bra relation.

Foldern innehåller:

  • en kort förklaring av vad trans är
  • en intervju med en ung transperson
  • en intervju med en förälder till en ung transperson
  • en intervju med en barnpsykolog som arbetar med könsutredningar
  • tips på var du som är närstående till en ung transperson kan få stöd och mer information

Beställ foldern gratis från RFSL Ungdoms webbshop eller ladda ner den som pdf här: Till dig som är närstående till en ung transperson

 

Något vi på Transformering.se gillar är böcker på svenska med transperspektiv, böcker om och med transpersoner – helst böcker som också är skrivna av transpersoner. Böcker där transpersoner får vara just personer, inte typexempel eller instoppade i berättelsen för lite mer ”mångfald”. Böcker där transpersoner får vara både lyckliga och ledsna och arga och uttråkade. Helt enkelt böcker som kommer lite närmare verkligheten för unga som sällan får läsa om personer som har liknande erfarenheter av kön, könsidentitet och könsuttryck som de själva. 

På senare år har det kommit några böcker som på olika sätt tar upp trans för yngre läsare (mellan 3 och 6 år): Snipp och Snopp – lika eller olika? av Tony Cronstam, RFSU:s material Snippor & snoppar, Jag är Jazz av Jessica Herthel och Jazz Jennings.

För unga vuxna finns böcker som Pojkarna av Jessica Schiefauer och Kate Bornsteins Hej grymma värld

I kategorierna kapitelböcker (6–9 år) och mellanåldersböcker (9–12 år), böcker för personer som gärna läser själva och böcker som är bra att läsa högt, har vi inte hittat så många. En bok som hör hemma i den åldersgruppen och kom ut på svenska alldeles nyligen är George av Alex Gino.

George går i trean, i samma klass som sin bästa kompis Kelly. Det är snart dags för tredjeklassarna att sätta upp årets skolpjäs; den här gången är den baserad på E. B. Whites roman Min vän Charlotte, där grisen Wilbur räddas av den kloka och vänliga spindeln Charlotte. George vill mest av allt spela rollen som Charlotte. Hon vill också väldigt gärna att folk ska sluta kalla henne pojke, herr Mitchell, son, bror och säga att hon ska bli en man. För George är ju flicka, även om ingen annan vet om det ännu. En på samma gång ovanlig och vanlig flicka.

George handlar om att inte vilja vara med och att inte få vara med, om att upptäcka något man är bra på, om att protestera mot den som mobbar, om att vara syskon och bästa tjejkompisar. Om hemliga vänner i garderoben. Om att komma ut, att hitta trygga platser och allierade också på oväntade ställen. 

Författaren behandlar genom hela berättelsen Georges, senare Melissas, identitet med respekt – något som borde vara självklart, men tyvärr är alldeles för sällsynt fortfarande –, ger tillgång till begrepp som rör trans och en del kunskap om vilka möjligheter unga transpersoner har när de blir lite större. 

Så här sa författaren Alex Gino i en intervju med tidskriften School Library Journal förra året:

Intervjuaren: Det slog mig hur viktigt det är att vara uppmärksam på vilka ord man väljer och på ordens makt. Till exempel ger du rådet att man aldrig ska säga ”Melissa (eller George) identifierar sig som tjej”. I stället kan man säga: ”Melissa är transtjej. Hon tilldelades könet kille när hon föddes.” Varför är det så viktigt att göra den skillnaden?

Alex Gino: Det handlar om perspektiv och att fokusera om på det vi transpersoner säger är sant om oss själva. Det handlar om en skillnad mellan att bli sedd och att bli ifrågasatt. Jag är den jag är, oavsett hur du identifierar mig. Säger man att någon identifierar sig som 183 centimeter lång? Eller som skallig? Om du är cis, säger du då att du identifierar dig som man eller kvinna? Vanligtvis inte; du säger antagligen ”Jag är man” eller ”Jag är kvinna” och är stolt över det. Så om man använder andra ord när man pratar om transpersoner är det ett tecken på att man tycker att deras kön är mindre ”verkliga” än cispersoners kön.

Romanen berättar om verkliga sätt som människor kan reagera på – både negativt och positivt – när de får veta att någon inte är den de trott. Den berättar om saker som är viktiga för unga transpersoner i synnerhet och unga personer i allmänhet. Inte minst är den en spännande roman om att vilja något väldigt mycket och ha en bästis som gillar svåra ord och smarta planer med sig. En viktig roman, för viktiga personer.

 

Den svenska översättningen av George är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns ute nu. Den vänder sig till personer från 8 år.

CASM/ENID (Centrum för andrologi och sexualmedicin/Enheten för könsidentitetsutredningar), som är utredningsteamet i Stockholm för personer över 18 år, flyttar den 24 maj.

Ny adress är Norra Stationsgatan 69, våning 4. Närmaste lokaltrafikstationer är tunnelbana eller buss till Odenplan alternativt S:t Eriksplan, eller buss till exempelvis Torsplan, Vanadisplan eller Norra Stationsgatan.

Det kommer att finnas en egen reception på mottagningen där man anmäler sig när man kommer dit för sina besök. Man kommer att kunna betala med frikort eller via faktura.

Nytt telefonnummer

Mottagningens nya telefonnummer är 08-517 73 200.

Nytt namn

I samband med flytten byter CASM/ENID namn till ANOVA. Det är som tidigare ett multidisciplinärt team med expertis inom andrologi, sexualmedicin, sexologi och transmedicin.

Nu behöver den som är vårdtagare hos teamet inte längre åka till sjukhuset för att få utredning och viss könsbekräftande vård. Man är ju inte sjuk för att man är transperson – däremot kan man ha behov av vård och stöd.

 

 

 

 

I natt kom ett efterlängtat besked: regeringen vill ge transpersoner som tvångssteriliserats en ursäkt från staten och skadestånd (ekonomisk ersättning, eller kompensation).

Mellan 1972 och 2013 var det ett krav att den som ville byta juridiskt kön skulle sakna fortplantningsförmåga. Det innebar att man var tvungen att gå med på att steriliseras (om man inte var steril sedan tidigare) och att man inte fick ha sparade könsceller (ägg eller spermier) i Sverige. För att få rätt juridiskt kön var man tvungen att betala med sin förmåga att bli genetisk förälder i framtiden. Självklart var det ett tvång, men tidigare ville staten inte erkänna det. Nu har de ändrat sig!

RFSL har skapat en sida om tvångssteriliseringar och skadestånd: rfsl.se/verksamhet/tvaangssteriliseringar-och-skadestaand/
Där finns det information om vad som hänt och vad som händer framöver, bakgrund och personliga berättelser. Där finns också frågor och svar som inte minst rör dig som blivit tvångssteriliserad.

Ursäkter och pengar kan inte ersätta dem som känner sorg, smärta och ilska över att ha blivit utsatt för ett påtvingat fysiskt ingrepp och dem som fråntagits möjligheten att bli genetisk förälder. Samtidigt är en ursäkt och skadestånd en symboliskt viktig handling – och en historisk seger för de transaktivister som kämpat för detta.

Hösten 2013 startade personer från RFSU Västerås och RFSL Ungdom Västerås ett gemensamt projekt för transpersoner och närstående i Västerås med omnejd. Projektet kom att få namnet Transammans. De har hållit i Transitsamtalsgrupper, skapat tryggare rum i form av fikaträffar, följt med transpersoner som önskat stöd i möten med vården, tagit fram utbildningskonceptet ”Transvänlig” och utbildat en transvänlig skola (Kopparlundsgymnasiet i Västerås) och en transvänlig massör (Stabilika), synts på Västerås Pride och Stockholm Pride och mycket mer.

Transformering skrev om projektet på Transbloggen när det startade (redan innan det hette Transammans!): "Nytt projekt för närstående och transpersoner startar i Västerås".

Sedan starten för nästan exakt två år sedan har projektet växt, och de har märkt att det finns ett behov av Transammans även utanför upptagningsområdet Västerås och Västmanland, Enköping och Eskilstuna. Även personer i Sörmland, Uppland och andra delar av landet har visat intresse för projektet. Därför ville de, som de själva skriver, "flytta hemifrån och stå på egna ben".

I går var Transformering med och lyssnade när Transammans – förbundet för transpersoner och närstående bildades! En styrelse där både transpersoner och närstående är representerade kommer fram till nästa årsmöte, 2016, att se till att allt det praktiska funkar för att Transammans ska kunna fortsätta med den verksamhet man redan har och att medlemsgrupper ska kunna bildas på olika platser i landet. Förbundet ska arbeta med utbildning, nätverk och mötesplatser för transpersoner och närstående, upplysning om transpersoners och närståendes livsvillkor samt politisk påverkan. Så här skriver Transammans (bland annat) om sina åsikter och mål:

”Vi vill arbeta för insatser som transpersoner själva har behov av.
Vi vill utmana normer kring hälsa och kropp. Detta för att bredda samhällets syn på kroppen och det kön som tillskrivs personen på grund av kroppens utseende och funktion.
Vi anser att varje individ har rätten att få definiera och uttrycka sig själva.”

Transformering önskar Transammans varmt lycka till i sitt fortsatta viktiga arbete!

Socialstyrelsen har tagit fram två nya broschyrer som ska underlätta vården för personer med könsdysfori. Den ena broschyren gör det lättare för dig som söker vård att veta din rätt, och den andra broshyren gör det lättare för dig som möter personer med könsdysfori i ditt arbete att göra rätt - oavsett om du jobbar inom primärvården, psykiatrin, socialtjänsten eller elevhälsan.

Båda broschyrerna bygger på de kunskapsstöd för vården av personer med könsdysfori som Socialstyrelsen presenterade tidigare i vår, och som vi har sammanfattat de viktigaste delarna av i två tidigare bloggposter. Du hittar våra sammanfattningar här och här. Man skulle kunna säga att de här två broschyrerna är Socialstyrelsens motsvarighet till de kortare sammanfattningarna!

För dig som vill läsa broschyrerna eller ge dem till någon annan så går det bra att ladda ned eller beställa dem direkt från Socialstyrelsen. Broschyren Till dig som möter personer med könsdysfori i ditt arbete hittar du här, och broschyren Till dig med könsdysfori hittar du här.

Vi upplever att de här broschyrerna kan vara väldigt användbara, inte minst att använda som verktyg när man vill peka på vilken vård man faktiskt har rätt till. Förhoppningsvis kommer de också leda till att färre gör fel i framtiden, och att många fler gör rätt.

Många som hör av sig till oss via transmejlen är närstående till unga transpersoner. Vi får ofta frågor om hur man kan vara ett bra stöd, var det finns transkompetenta psykologer eller vilka rättigheter en har när vården eller skolan strular. Det är även många som vill vara ett bra stöd, men som samtidigt brottas med känslor av oro och osäkerhet när en närstående just kommit ut. 

Vi har träffat Hannah Bergman, barnpsykolog på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, och pratat med henne om hur man kan stötta en ung person i ens närhet samtidigt som man tar hand om sig själv och sina egna känslor. Hannah Bergman jobbar på könsidentitetsmottagningen på ALB, som är det enda könsutredningsteam i Sverige som tar emot personer under 15 år, och hon har träffat många unga transpersoner med deras familjer och pratat med dem. 

Vad säger när du träffar föräldrar eller syskon som just fått veta att en ung person i deras närhet är trans, och som nu känner oro eller osäkerhet?

Det är individuellt hur man reagerar, men till en närstående som upplever beskedet som jobbigt kan man säga: tillåt dig alla känslor som du känner. Eftersom det kan vara svårt att prata om hur man känner kan man uppleva sig ensam och hjälplös inför hur man skall förhålla sig till situationen och personen. För att komma vidare i bearbetningen är det bra att prata med någon. Det kan vara en god vän, en partner eller en professionell samtalskontakt. Att få saklig information lindrar också ofta oro. 

Vad kan man göra om man som närstående känner sig otillräcklig eller har frågor som inte passar att prata om med den unga personen själv? Närstående kan också behöva ta hand om sig själva för att kunna vara ett bra stöd åt den unga. En del närstående drabbas av kriser och det är något som man behöver ta hand om. Hur kan man göra det utan att det går ut över barnet eller den unga personen ifråga? 

Hannah Barnpsykolog

Även om öppenhet inom familjen är bra är det viktigt att som närstående ha någon annan än den som kommit ut att ventilera sina egna känslor och tankar med. Både för att avlasta den unga, som har fullt upp med sin egen process, men också för sin egen skull. Man kan tala med en partner eller vän, söka information på nätet och kontakta kunniga inom området. Försök hitta sammanhang eller möten där du kan ges möjlighet att fråga, gråta, tänka och känna utan att den unga känner sig belastad av det.

Vilka uttryck för oro möter du från närstående? Hur svarar du på frågor om sådant?

På frågan om man kunde ha gjort annorlunda är svaret: antagligen inte. Enligt forskningsläget i dag är kön mer ett kontinuum än ett binärt system. Var man befinner sig på det kontinuumet är olika från person till person. Snarare har man gjort något rätt om den närstående vågar komma ut och berätta om sin könsidentitet. 

En oro kan också vara hur den närstående kommer att bli bemött. Man kan inte skona sin närstående från omgivningen, men genom stöd, respekt och kärlek kan man bidra positivt till förutsättningarna att bemöta svårigheter. Det behövs tid för att utforska sin könsidentitet och utredningsprocessen bidrar ofta med både tid och lösningar på hur den enskilda ungdomen vill göra. Alla väljer inte att heller att genomgå alla delar av en könskorrigerande behandling, det utgår helt från personens egna behov.

Slutligen, vad är det viktigaste man kan göra som närstående för vara ett bra stöd åt en ung transperson?

Att vara tydlig med att man älskar personen oavsett könsidentitet och könsuttryck är det bästa sättet att stötta. 

 

 

I våras blev vi på Transformering.se kontaktade av Utbildningsradion (UR) och deras program Tänk till. De berättade att de under sommaren skulle publicera lustfyllda noveller skrivna av unga personer, om unga och för unga, och dessutom skulle deras Youtubekanal sända en serie med korta svar på frågor om sex och relationer. Ville vi vara med och svara på några frågor? Självklart ville vi det!

”100 frågor och svar om sex!” sänds hela sommaren. Varje torsdag läggs 10 nya frågor upp, och Tänk tills sex-experter Reyhaneh Ahangaran, Matias Garzon och Vierge (från Transformering.se) svarar. De frågor som Transformering.se svarat på hittills är (rubrikerna länkar till videorna)

5 ”Jag vill bli kallad hen i skolan, vem pratar jag med?”
10 ”Hur kan jag lära känna min sexualitet?”
26 ”Hur berättar jag att jag inte vill bli definierad som man eller kvinna?”
31 ”Hur kan jag ha sex som inte är så könat?”
32 ”Vad innebär det att köna?”

Och nu under sommaren kommer vi alltså att svara på många fler frågor i videoform.

Parallellt med ”100 frågor och svar om sex!” lägger Tänk till ut fem heta berättelser om sex, kärlek och lust. Novellerna är skriva av unga och utvalda av UR och UMO.se, ungdomsmottagningen på nätet. Transformering.se har kollat på de två som lagts ut hittills, ”En varm sommarnatt” och ”Selma och jag”, och tycker att det är fint att man inte vet om personerna är trans eller cis och att man inte får veta så mycket om hur personernas kroppar ser ut. Det kan man fylla i själv i tankarna om man vill. Och kanske bli inspirerad att  skriva sexnoveller själv där transpersoner är med?

 

Bild: Tänk till på Instagram

I måndags presenterade Folkhälsomyndigheten sin rapport ”Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner – En rapport om hälsoläget bland transpersoner i Sverige”. Vi har tidigare skrivit om rapporten här på transbloggen och Transformering.se har dessutom medverkat i att utforma delar av frågorna och upplägget. Rapporten är den första studien på 10 år som undersöker hälsan bland transpersoner i Sverige. Senast något liknande gjordes var 2005, men då undersökte man övergripande hälsan inom gruppen hbt-personer. Det här är alltså den första, stora undersökningen som specifikt tittar på hälsoläget bland transpersoner i Sverige.

Triggervarning

Här på Transformering.se brukar vi försöka fokusera på hälsofrämjande insatser, att skriva om sådant som kan kännas stärkande och inspirerande för att en ska få må bra och känna sig värdefull som transperson. De gånger tidningar skriver om trans handlar det ofta om ohälsa och svårigheter, och vi vill vara en motvikt till allt det negativa. Ibland måste vi ändå ta upp de utmaningar som finns vad gäller hälsan bland transpersoner som grupp, för att kunna diskutera vad som krävs för att förbättra läget. 

En triggervarning är därför på sin plats här. Detta inlägg handlar en del om psykisk ohälsa, att må dåligt och utsatthet. Om du mår dåligt, har varit utsatt för något eller känner någon som har det tufft, så får du gärna höra av dig till oss på vår stödmejl, trans@rfslungdom.se. Vi finns här för dig.

Resultat från rapporten

Folkhälsomyndighetens rapport visar att hälsoläget inom gruppen inte blivit bättre, utan snarare sämre, de senaste 10 åren. Den senaste liknande undersökningen gjordes till stora delar på ett annat sätt, så det går inte riktigt att jämföra med vad den visade, men i stora drag går det ändå att säga att det tyvärr inte blivit bättre. Folkhälsomyndigheten pekar ut ett flertal områden där ohälsan är större än bland befolkningen i stort. Inte minst konstaterar de att självmordstankar är vanliga inom gruppen och att utsatthet för diskriminering, våld och kränkningar är vardag för många transpersoner i Sverige.

800 personer har deltagit i undersökningen, varav en stor andel var unga personer mellan 16-29 år. Siffrorna visar på att fler än var tredje person under det senaste året allvarligt har övervägt att ta sitt liv. Varannan har upplevt kränkande behandling under de senaste tre månaderna. Lika många har undvikit olika vardagliga aktiviteter på grund av rädsla för diskriminering under det senaste året: det kan handla om att man låter bli att vara med i en förening, inte går på något arrangemang man ville gå på, stannar hemma när man är sjuk istället för att uppsöka sjukvård, undviker att träna – och andra exempel på hur man undviker att göra sådant man vill och har rätt till, för att slippa utsättas för dålig behandling. 

Otrygghet och diskriminering

Undersökningen visar också att många känner sig otrygga i vardagen och är rädda för att gå ut ensamma. Så många som var femte har blivit utsatt för våld på grund av sin transidentitet och en av tre har blivit utsatt för psykiskt våld. Många berättar att det är någon främling som har utsatt en för våld, men i många fall är det också någon närstående eller en person som man har en ytlig relation till och är bekant med sedan tidigare. Många transpersoner har i stor utsträckning lågt förtroende för exempelvis polis, hälso- och sjukvård samt socialtjänst – instanser vars uppgift är att ha en skyddande och främjande roll i samhället. 

– Transpersoner uppger att de är utsatta för diskriminering och allvarliga kränkningar inom alla livets områden – på jobbet, i skolan, i affären, i kontakten med myndigheter och sjukvården. Det låga förtroende för samhällsinstanser som rapporten visar är ett symtom på att samhället ännu inte lyckats med att inkludera och möta upp transpersoners behov. Vi har som samhälle mycket kvar att arbeta med vad gäller attityder och tolerans, säger Louise Mannheimer, enhetschef på Folkhälsomyndigheten.

Emotionellt och socialt stöd

För att förstå den allvarliga hälsosituationen och vad som krävs för att förändra den måste man diskutera orsakerna till detta. Folkhälsomyndigheten pekar ut några områden som är avgörande för att transpersoner ska kunna må bättre. Bland annat betonar de vikten av emotionellt eller socialt stöd. Att känna stöd från sin familj och närmaste omgivning, att bli stöttad och bekräftad i sin könsidentitet av de som står en nära och att ha någon att anförtro sig åt – detta är saker som kan erbjuda ett skydd och få en att må bättre. Samtidigt visar rapporten att 25% av alla transpersoner saknar just sådant emotionellt stöd, vilket är dubbelt så många som befolkningen i allmänhet. 

För oss på Transformering.se, och nog för många som brukar besöka oss, är detta tyvärr inte förvånande. Vi vet inte minst från många av de mejl vi brukar få att många transpersoner saknar stöd från sin omgivning, eller rentav blir illa behandlade av de som står en nära. För att situationen ska förbättras måste alltså omgivningen bli bättre, på att stötta, ta hand om, bekräfta och synliggöra transpersoner.

Samhället måste förändras

Folkhälsomyndigheten konstaterar också att situationen kan förändras, men att det ställer krav på det omgivande samhället. I slutet av rapporten skriver de att ”[i] likhet med många andra studier visar resultaten att transpersoner är en utsatt grupp med sämre livsvillkor än vad de skulle kunna ha. Transpersoners begränsningar i livet beror dock i stor utsträckning på värderingar och normer i samhällsstrukturen.” Folkhälsomyndigheten konstaterar alltså att det skulle kunna vara mycket bättre - om samhället behandlade transpersoner bättre. Det som behövs är normkritiska insatser och förändringsarbete på många områden. Verksamheter som Transformering.se, translägretTransammans i Västerås och Transit måste få stöd för att kunna fortsätta finnas och utveckla våra viktiga verksamheter. Även andra, ”allmänna” verksamheter måste bli bättre på att ta emot och inkludera transpersoner.

Folkhälsomyndigheten skriver att ”[m]ålet är inte att se transpersoner som en grupp med speciella behov utan att i stället se varför vårt samhälle inte inkluderar en grupp människor som utan dessa hinder skulle leva och verka på det sätt som de önskar.” Rapporten visar alltså klart och tydligt något som tål att upprepas: Det är samhället som har problem och måste förändras, inte transpersoner.